Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Det tjänar ingenting till att vänta här längre, mina vänner. Solen lutar till nedgång, och jag har en sak att uträtta, som inte tillåter mig att stanna hos eder ännu en dag. För övrigt vore det ett under, om icke ryttarna från York kommer över oss, så framt vi inte skyndsamt skrida till verket. En av eder skall därför gå till Locksley och bedja honom börja en beskjutning av motsatta sidan av slottet och rycka fram som för att storma det. Ni, modiga, engelska män, skola stå mig bi och vara färdiga att kasta ned flotten tvärs över graven, så fort porten på vår sida öppnas. Följ mig modigt över och hjälp mig att slå in den där utfallsporten i slottsmuren. De av er, som inte vilja vara med eller äro illa beväpnade för detta ändamål, skola bemanna övre delen av utanverket och med bågarna skjuta ned alla som visa sig på slottsmuren. — Ädle Cedric, vill du taga befälet över dem som stanna?»

»Nej, vid Herewards själ», sade saxaren, »anföra kan jag inte, men må eftervärlden förbanna mig i min grav, om jag inte är bland de främste, där du visar vägen. — Det är för min skull, ni strida, och väl höves det mig att vara i första ledet.»

»Men besinna, ädle saxare», sade riddaren, »att du varker har halskrage eller harnesk eller något annat än denna lätta hjälm, din sköld och ditt svärd.»

»Desto bättre», svarade Cedric, »desto bättre kan jag klättra uppför murarna. Och — förlåt, om jag skryter, herr riddare — du skall i dag få se en saxares bara bröst bjudas lika djärvt mot striden som någonsin ett normandiskt stålharnesk.»

»I Guds namn då», sade riddaren, »slå upp dörren och kasta ut flottbron.»

Den port, som ledde från utanverkets inre mur till vallgraven och motsvarades av en utfallsport i den egentliga slotts muren, öppnades nu plötsligt. Den provisoriska bron kastades sedan ut och flöt snart i graven, utgörande en hal och vådlig övergång för två man i bredd. Väl medveten om vikten av att överrumpla fienden, skyndade den Svarte Riddaren, hack i häl följd av Cedric, ut på bryggan och uppnådde den motsatta sidan. Här började han med sin yxa hugga löst på slottsporten, därvid delvis skyddad mot försvararnas pilar och stenar genom lämningarna av den förra vindbryggan. Denna hade tempelherren vid sitt återtåg från utanverket förstört, men den utbyggnad ovanför porten, varifrån den upphissats, hade blivit kvarlämnad. Riddarens och Cedrics följeslagare hade intet sådant skydd. Två blevo genast skjutna med armborstpilar, och två andra föllo i vallgraven, de övriga drogo sig tillbaka till utanverket.

Cedrics och den Svarte Riddarens belägenhet var nu mycket farlig och skulle hava varit det i ännu högre grad, om icke de i utanverket kvarvarande bågskyttarna fortfarit att utan uppehåll beskjuta murarna, därigenom avledande försvararnas uppmärksamhet och förhindrande, att de båda anförarna blevo alldeles överhöljda av kastvapen, vilket utan tvivel eljest blivit fallet. Men deras belägenhet var ytterst vansklig och blev det alltmera för varje minut.

»Vad äro ni för ena stackare!» skrek De Bracy till de soldater, som omgåvo honom. »Kalla ni er armborstskyttar och låta dessa två hundar bibehålla sin ställning under slottsmuren? — Kasta ned murkappstenarna, om inte annat! — Gå efter hackor och spett och häv ned den där stora hällen!» Han pekade på en tung, skulpterad stenhäll, som sköt ut från bröstvärnet.

I detta ögonblick fingo belägrarna syn på den röda flaggan i det hörntorn, som Ulrika beskrivit för Cedric. Locksley var den förste, som märkte den och skyndade då till utanverket, ivrig att se, vad framgång stormningen fått.

»Sankt Georg!» ropade han. »Glade Sankt Georg för England! — Ryck an, frimän, varför låta ni den tappre riddaren och den ädle Cedric storma porten ensamma? — Hjälp till, galne präst, och visa, att du kan slåss för din rosenkrans — hugg in, tappra frimän! — Slottet är vårt, vi hava vänner därinne. — Se den där flaggan, det är den överenskomna signalen. — Torquilstone är vårt! — Tänk på ära och byte! — Ännu en ansträngning, och borgen är vår!»

Därvid spände han sin goda båge och sände en pil rakt igenom bröstet på en av knektarna, som under De Bracys ledning höll på att lösgöra en sten från muren för att nedstörta den på Cedric och den Svarte Riddaren. En annan soldat tog järnspettet ur den döendes händer, och han hade just lossat stenblocket, då han fick en pil genom hjälmen och störtade död från muren ned i vallgraven. Soldaterna