Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


förfärades, ty ingen rustning tycktes hålla stånd mot den förfärlige bågskyttens skott.

»Vackla ni, era fega skurkar!» sade De Bracy. »Giv, mig järnspettet!»

Han ryckte det till sig och bearbetade åter den lösa stenhällen, som var nog tung att, om den blev nedkastad, icke blott förstöra lämningarna av vindbryggan, som skyddade de båda främsta av angriparna, men även sänka den primitiva flottbro, på vilken de gått över. Alla sågo faran, och de djärvaste, till och med den jättelike munken själv, vägrade att sätta sin fot på flotten. Tre gånger sköt Locksley på De Bracy, och tre gånger studsade hans pil tillbaka från riddarens rustning.

»Förbannade spanska stålrock!» sade Locksley. »Hade engelska smeder smitt den, skulle dessa pilar gått igenom, som om den varit av silke eller sindal.» Därpå började han ropa: »Kamrater! Vänner! Ädle Cedric! Kom tillbaka, och låt stenen falla!»

Hans varnande röst förklingade ohörd, ty det buller, som riddaren själv åstadkom med sina slag på porten, skulle hava överröstat tjugu stridstrumpeter. Den trogne Gurth sprang verkligen fram på plankbron för att varna Cedric eller dela hans öde. Men hans varning skulle ha kommit för sent. Den väldiga stenhällen vacklade redan och De Bracy, som alltjämt bearbetade den, skulle hava störtat ned den, om icke tempelherren ropat i hans öra:

»Allt är förlorat, De Bracy. Slottet brinner!»

»Du är tokig!» svarade riddaren.

»Det står i ljusan låga på västra sidan. Jag har förgäves sökt släcka elden.»

Med den kalla likgiltighet, som utgjorde grunddraget i hans karaktär, meddelade Brian de Bois-Guilbert denna hemska nyhet för sin förvånade kamrat, som icke lika lugna mottog den.

»Paradisets helgon!» sade De Bracy. »Vad skola vi göra? Jag lovar den helige Nikolaus av Limoges en ljusstake av rent guld —»

»Spar dina löften», sade tempelherren, »och hör på vad jag säger! För ned ditt folk som för att göra ett utfall, och slå upp bakporten. Det är blott två man på flottbryggan. Kasta dem i vallgraven och skynda över till utanverket! Jag skall göra ett utfall genom huvudporten och angripa vakttornet från utsidan. Kunna vi taga igen den ställningen, så var viss, att vi skola försvara oss, tills vi bliva undsatta eller åtminstone tills vi utverkat oss fritt avtåg.»

»Det är inte illa uttänkt», sade De Bracy. »Jag skall göra, som du säger. — Tempelherre, du sviker mig ju inte?»

»Här är min hand», sade Bois-Guilbert, »men skynda för Guds skull!»

De Bracy samlade hastigt sitt folk och skyndade ned till utfallsporten, som han befallde genast skulle slås upp. Men knappt var detta gjort, förrän den Svarte Riddaren med sin väldiga styrka trängde in i slottet trots De Bracy och hans män. Två av de främsta stupade genast, och de övriga veko tillbaka trots deras anförares alla försök att hejda dem.

»Era hundar!» sade De Bracy. »Skola ni låta två män avskära vår enda utväg till räddning?»

»Han är djävulen själv», sade en gammal krigsbuss, ryggande tillbaka för den svarte motståndarens hugg.

»Och om han så vore djävulen», svarade De Bracy, »ska ni väl inte fly för honom in i helvetets gap. Slottet brinner bakom oss, era uslingar! Låt förtvivlan giva eder mod eller släpp fram mig, så skall jag själv mäta mig med denne kämpe.»

Tappert och ridderligt hävdade De Bracy denna dag det rykte, han vunnit i de inbördes striderna under denna fasansfulla tid. Det portvalv, i vilket de båda fruktade kämparna nu stredo man mot man, gav genljud av de fruktansvärda hugg, de tilldelade varandra, De Bracy med sitt svärd och den Svarte Riddaren med sin tunga yxa. Slutligen fick normanden ett hugg, vilket, fast dess kraft delvis avvärjdes av skölden, ty eljest skulle De Bracy aldrig mer hava rört en lem, träffade hans hjälm med sådan våldsamhet, att han föll rak lång på stenläggningen.

»Giv dig, De Bracy», sade den Svarte Riddaren, i det han lutade sig över honom och mot hans hjälmgaller höll den s. k. nådedolken, varmed riddarna dödade sina fiender, »giv dig, De Bracy, på nåd och onåd, eller du är dödens.»

»Jag ger mig inte», svarade De Bracy med matt stämma, »åt en okänd besegrare.

»Säg mig ditt namn eller gör med mig, vad du vill — det skall aldrig sägas, att Maurice de Bracy gav sig fången åt en namnlös vanbörding.»