Den Svarte Riddaren viskade något i den besegrades öra.
»Jag giver mig på nåd och onåd», svarade normanden, utbytande sin buttert halsstarriga ton mot ett uttryck av djup, fast dyster undergivenhet.
»Gå till utanverket», sade segraren i myndig ton, »och avvakta där mina vidare befallningar.»
»Låt mig dock först säga något, som är av vikt för dig att veta», sade De Bracy. »Wilfred av Ivanhoe är sårad och fången och omkommer i det brinnande slottet, om han int genast får hjälp.»
»Wilfred av Ivanhoe!» utropade den Svarte Riddaren. — Fången och nära att omkomma! — Varje man i slottet skall svara med sitt liv, om så mycket som ett hår svedes på hans huvud. — Säg mig, var han är!»
»Gå upp för den där vindeltrappan», sade De Bracy. »Den för till hans rum. — Vill du ej låta mig visa vägen?» tillade han i undergiven ton.
»Nej. Gå till utanverket och avvakta mina befallningar Jag litar inte på dig, De Bracy.»
Under denna strid och det korta samtal, som följde på den, hade Cedric i spetsen för en skara frimän, och bland dem munken, så snart de sågo porten öppen, skyndat över bron och drevo nu tillbaka De Bracys soldater, av vilka några bådo om pardon, andra försökte ett fruktlöst motstånd och största delen flydde till borggården. De Bracy själv steg upp från marken och kastade en sorgsen blick efter sin besegrare. »Han litar inte på mig», sade han, »men har jag väl förtjänat hans tillit?» Därpå tog han upp sitt svärd, avtog hjälmen till tecken av underkastelse och gick till utanverket, där han lämnade sitt svärd till Locksley, som han mötte.
Allt eftersom elden spred sig, började den även märkas i det rum, där Ivanhoe vårdades av judinnan Rebecka. Han hade efter en kort slummer väckts av stridsbullret, och hans vårdarinna, vilken på hans ivriga önskan ånyo ställt sig vid fönstret för att iakttaga och till honom inberätta förloppet vid stormningen, kunde rätt som det var ingenting se för den tilltagande röken. De rökmoln, som inträngde i rummet och ropen på vatten, som hördes till och med över stridslarmet, gjorde slutligen tydligt för dem, att en ny fara hotade.
»Slottet brinner!» sade Rebecka. »Vad kunna vi göra för att rädda oss?»
»Fly, Rebecka», sade Ivanhoe, »och rädda ditt eget liv, ty mig kan ingen mänsklig hjälp gagna.»
»Jag vill inte fly», svarade Rebecka. »Vi skola bli räddade eller omkomma tillsammans. — Och dock, store Gud! Min far, min far — vad skall väl bliva hans öde?»
I detta ögonblick slogs dörren till rummet upp, och tempelherren inträdde — hemsk att skåda, ty hans förgyllda rustning var sönderslagen och blodig, och fjäderbusken var delvis bortsliten och delvis förbränd.
»Jag har funnit dig», sade han till Rebecka, »nu skall du se, att jag håller mitt ord att dela lust och nöd med dig. — Det finns blott en väg till räddning. Jag har huggit mig fram genom femtio faror för att visa dig den. — Upp och följ mig genast!»
»Ensam», svarade Rebecka, »vill jag inte följa dig. Om du är född av kvinna — om du har den minsta mänskliga barmhärtighet — om ditt hjärta inte är lika hårt som ditt bröstharnesk — så rädda min åldrige fader och rädda denne sårade riddare!»
»En riddare», svarade tempelherren med sitt vanliga lugn, »måste möta sitt öde, vare sig det kommer i skepnad av svärd eller lågor — och vem frågar efter hur eller var en jude går sitt öde till mötes?»
»Grymme krigare», sade Rebecka, »hellre vill jag omkomma i lågorna än låta mig räddas av dig!»
»Du skall inte välja, Rebecka — du har gäckat mig en gång, men ingen dödlig har gjort det två gånger.»
Så sägande grep han den förskräckta flickan, som fyllde luften med sina skrik, och bar henne ut ur rummet utan att akta på de hotelser och skymford som Ivanhoe utslungade emot honom:
»Hund till tempelriddare — skamfläck för din orden — släpp flickan! Din skurk, det är Ivanhoe som befaller dig! — Usling, jag skall se ditt hjärteblod!»
»Jag skulle inte funnit dig, Wilfred», sade den Svarte Riddaren, som i detta ögonblick kom in i rummet, »om jag inte hört din stämma.»
»Om du är en sann riddare», sade Wilfred, »så tänk inte på mig — förfölj den där rövaren — rädda lady Rowena — tänk på Cedric!»
