Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»När det blir deras tur», svarade Riddaren av Länklåset, »men först är det din.»

Och tagande Ivanhoe i sina armar bar han bort honom, lika lätt som tempelherren hade burit bort Rebecka, skyndade med honom till bakporten, och sedan han där anförtrott sin börda åt två frimän, begav han sig åter in i slottet för att biträda vid räddningen av de andra fångarna.

Ett torn stod nu i brand och lågorna slogo ut ur fönster och skottgluggar. Men i andra delar av slottet hindrades eldens framfart av de tjocka murarna och takvalven, och där rasade i stället ännu stridsyran, ty belägrarna förföljde slottets försvarare från rum till rum och släckte i deras blod den hämndlystnad, de så länge hyst mot den tyranniske Front-de-Bœufs soldater. De flesta av garnisonen gjorde motstånd till det yttersta — få av dem begärde och ingen fick pardon. Luften var fylld av dödsrosslingar och vapengny, golven voro hala av det utgjutna blodet.

Genom all denna förvirring sprang Cedric och sökte efter Rowena, medan den trogne Gurth, som följde honom tätt efter i stridsvimlet åsidosatte sin egen säkerhet för att kunna avvärja de hugg som riktades mot hans herre. Den ädle saxaren lyckades uppnå sin myndlings rum, just som hon uppgivit allt hopp om räddning och med ett krucifix ångestfullt tryckt mot sitt bröst vilket ögonblick som helst väntade sig döden. Han anförtrodde åt Gurth att föra henne till utanverket, dit vägen nu var fri från fiender och ännu icke spärrad av lågorna. När detta var gjort skyndade den redlige Cedric att söka sin vän Athelstane, besluten att vad det än skulle kosta honom rädda denna sista telning av den saxiska konungaätten. Men innan Cedric hann så långt som till den gamla sal, i vilken han själv suttit fången, hade Wamba genom sin uppfinningsrikhet lyckats befria sig och sin olyckskamrat.

Då larmet tillkännagav att striden var som hetast började gycklaren ropa av alla krafter: »Sankt Georg och draken! Den tappre Sankt Georg för det glada England! — Slottet är intaget!» Och dessa rop gjorde han ännu fruktansvärdare genom att slå emot varandra ett par rostiga sköldar som lågo och skräpade i salen.

En vakt som hade varit förlagd till förrummet och som redan länge varit ängslig i sitt sinne blev, vettskrämd vid Wambas rop, och lämnande dörren öppen sprang han för att berätta för tempelherren att fienderna hade trängt in i den gamla salen. Under tiden var det lätt för fångarna att fly till förrummet och därifrån ut på borggården, som nu var den sista skådeplatsen för striden. Här satt den grymme tempelherren till häst, omgiven av åtskilliga av garnisonen både till häst och till fots, vilken samlat sig kring denne ryktbare anförare för att göra ett sista försök till flykt och räddning. Vindbryggan hade på hans befallning blivit nedfälld, men utgången var spärrad, ty bågskyttarna, som på denna sida dittills endast beskjutit slottet på avstånd, sågo icke väl lågorna slå ut och vindbryggan sänka sig förrän de skockade sig kring ingången lika mycket för att hindra garnisonen från att undkomma som för att tillförsäkra sig sin andel av bytet innan slottet brann ned. Å andra sidan kom en avdelning av belägrarna, vilka trängt in genom bakporten, utstormande på borggården och angrepo med stort raseri de återstående försvararna, vilka sålunda anföllos från två sidor på samma gång.

Men drivna av förtvivlans mod och eggade av sin oförfärade anförares exempel, kämpade de återstående slottsknektarna med den största tapperhet, och som de voro väl beväpnade lyckades de mer än en gång fastän mycket underlägsna till antalet att driva tillbaka sina fiender. Rebecka, som blivit uppsatt på en häst framför en av tempelherrens saracenska slavar, befann sig mitt i den lilla skaran, och trots förvirringen under det blodiga handgemänget visade Bois-Guilbert den största omsorg om hennes säkerhet. Jämt och samt var han vid hennes sida, och blottande sig själv höll han framför henne sin trekantiga stålsköld; sedan stormade han åter under upphävande av sitt stridsrop in i handgemänget, slog till marken de främsta av angriparna och var i nästa ögonblick åter hos henne.

Athelstane, vilken såsom läsaren vet var trög men icke feg, såg att tempelherren så ivrigt beskyddade en kvinna, och han tvivlade icke på att det var Rowena som riddaren trots allt motstånd tänkte bortföra.

»Vid den helige Edvards själ!» sade han. »Jag skall rädda henne från denne övermodige riddare, och han skall dö för min hand.»

»Tänk på vad du gör!» ropade Wamba. »Den som