Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


förhastar sig fångar ofta groda i stället för fisk — vid min narrkåpa, det där är inte lady Rowena — se bara på hennes långa svarta lockar! — Nej, kan du inte skilja svart från vitt, så må du vara ledare, men jag vill inte vara efterföljare — inte tänker jag låta slå ihjäl mig utan att jag vet för vem det sker. — Och du utan rustning till! Kom ihåg att silkesmössa aldrig skyddat mot svärdsegg. — Men skall du nödvändigt däran, så Deus vobiscum, manhaftige Athelstane», tillade han och släppte sitt tag i saxarens livrock.

Att rycka till sig en stridsklubba ur en döendes hand, rusa bort till tempelherrens skara och slå ursinnigt omkring sig åt höger och vänster, nedläggande en krigare för varje slag, var för Athelstanes väldiga styrka, som nu livades av ett ovanligt raseri, endast ett ögonblicks verk. Han var snart blott på ett par stegs avstånd från Bois-Guilbert, som han utmanade i sin mest högljudda ton.

»Kom an, du falske tempelherre! Släpp henne, som du är ovärdig att vidröra — kom an, du värdige medlem av ett mordiskt och skenheligt rövareband!»

»Din hund!» sade tempelherren och skar tänderna. »Jag skall lära dig att häda Sionstemplets heliga orden.» Med dessa ord kastade han om sin häst mot saxaren, reste sig i stigbyglarna och riktade ett fruktansvärt hugg mot Athelstanes huvud.

Rätt hade Wamba sagt, att silkesmössa icke avvärjer svärdsegg. Så skarpt var tempelherrens svärd att det avskar den grova, metallbeslagna klubba som den olycklige saxaren höll upp för att avvärja slaget och träffade hans huvud, så att han störtade till marken.

»Gånge så alla som smäda tempelriddarna!» utropade Bois-Guilbert. Dragande fördel av den bestörtning som uppstod till följd av Athelstanes fall och ropande att de som ville rädda sig skulle följa honom, sporrade han sin häst över vindbryggan och skingrade de bågskyttar som ville hindra honom. Han åtföljdes av sina saracener och en fem eller sex knektar, som stigit till häst. Tempelherrens reträtt var förenad med stor fara till följd av de många pilar som avskötos efter honom och hans följe, men detta hindrade honom icke att galoppera bort till utanverket, av vilket han hoppades att De Bracy enligt den uppgjorda planen hade satt sig i besittning.

»De Bracy! De Bracy!» ropade han. »Är du där?»

»Jag är här», svarade De Bracy, »men jag är fången.»

»Kan jag befria dig?» skrek Bois-Guilbert.

»Nej», svarade De Bracy, »jag har givit mig på nåd och onåd, och jag vill hålla mitt ord. Rädda dig själv — det är hökar i farten — lägg havet mellan dig och England — mer vågar jag ej säga.»

»Nåväl», svarade tempelherren, »om du vill stanna där du är, så kom ihåg att jag infriat mitt givna ord. Hökarna må vara vilka de vilja, så tror jag att preceptoriet Tempelstowes murar skola vara tillräckligt skydd, och dit vill jag nu begiva mig som hägern till sitt bo.»

Med dessa ord red han bort med sina följeslagare.

De av slottsknektarna, som icke stigit till häst, fortforo ännu efter tempelherrens avtåg att med förtvivlans mod strida mot belägrarna, men det var snarare emedan de misströstade om pardon än för att de hyste något hopp att undkomma. När elden spritt sig till alla delar av slottet visade sig Ulrika uppe på ett torn, klädd som en av de forntida furierna, och uppstämde en sådan krigssång, som fordom på slagfälten höjdes av de hedniska saxarnas barder. Hennes långa, utslagna grå hår fladdrade från hennes bara huvud, den tillfredsställda hämndlystnadens berusande glädje stred i hennes ögon med vansinnets glöd, och hon svängde den slända hon höll i handen, som om hon varit en av de ödessystrar, vilka spinna och avklippa människolivets tråd. Traditionen har bevarat några vilda strofer av den barbariska hymn hon uppstämde bland lågor och blod:

Vässen blanka stålet,
Vita Drakens söner!
Tänd din fackla,
Dotter av Hengist!
Ej glittrar stålet att skära för vid festen,
Hårt är det, brett, och vasst i udden.
Facklan förs ej till brudgemaket,
Flammar och brinner blå av svavel.
Vässen stålet! Korparna kraxa.
Tänd din fackla! Zernebock tjuter.
Vässen stålet, söner av Draken!
Tänd din fackla, dotter av Hengist!