Lågt hänger molnet och svart över tanens borg.
Örnen skriker — han rider dess rygg.
Skrik ej, ryttare grå på det svarta moln,
Din måltid är tillredd!
Valhallas mör vakta där ovan,
Dottern av Hengist skall sända dem gäster.
Skaken de svarta flätor, Valhallajungfrur,
Hamren de ljudande sköldar med fröjd!
Mången av frejdad ätt nalkas i dag er sal,
Mången med hjälm beprydd.
Aftonen ruvar mörk, mörk över tanens borg.
Svarta skocka sig molnen.
Röda skola de lysa snart, röda som hjältars blod.
Skogsförstörarn skall skaka sin bjärta kam emot dem.
Han, som borgar och slott förtär,
Låter sin brandröda fana fladdra,
Skymningsfylld, vittkringböljande,
Över de tappras strid.
Hans fröjd är svärdens gny och de brustna sköldar,
Han älskar dricka det varma blod, när det forsar ur såren.
Allt skall förgås!
Hjälm klyvs av svärdet,
Och det starka harnesk spränges av spjutet.
Eld förtär den gamla fursteborgen,
Murbräckan bryter de starka bålverk.
Allt skall förgås!
Hengists släkt är slocknad,
Horsas namn skall ej nämnas mer.
Skyn ej den blodiga fest, söner av svärdet!
Låten klingorna dricka blod, som vore det vin.
Kämpen med gladligt mod
I glansen av glödande tinnar!
Skiften ut svärdshugg, medan ert blod är varmt!
Skonen ej svag eller stark,
Ty hämndens timme är här,
Hatet självt skall förgås,
Förgås skall ock jag!
De stigande lågorna hade nu övervunnit alla hinder och höjde sig mot aftonhimlen likt ett enda väldigt bål, som var synligt vida kring nejden. Torn efter torn störtade samman med brinnande tak och sparrar, och de stridande drevos bort från borggården. De som ännu funnos kvar av de besegrade skingrades och flydde till skogen. Segrarna samlades i stora skaror och stirrade med undran och även fruktan på dessa lågor, i vilkas sken deras egna led och vapen lyste hemskt röda. Den vansinniga Ulrika syntes länge på den höga plats hon valt; hon svängde sina armar i vilt jubel, som hade hon varit drottningen över de lågor hon framlockat. Slutligen störtade hela tornet in med ett fruktansvärt brak, och hon omkom i samma eldsflammor som förtärt hennes förtryckare. Fasa förstummade de väpnade åskådarna, vilka på en lång stund icke rörde ett ringer, om icke för att göra korstecknet. Därpå hördes Locksleys röst:
»Jublen, frimän! Tyrannernas fäste har fallit! Må var och en föra sitt byte till församlingsträdet i Harthillskogen, ty där skola vi i dagbräckningen fördela allt rättvisligen mellan våra egna skaror och våra goda bundsförvanter i denna stora hämndebragd.»
XXXI.
VID FÖRSAMLINGSTRÄDET
Tro mig, var stat får lov att styras:
Ett rike har författning, staden stadgar.
Ja, till och med den vilda skogens stigman
Har kvar en känsla av lagbunden ordning,
Ty ej sen Adam bar sitt gröna förskinn,
Ha mänskor kunnat med varann bo samman
Förutan lag att närmre dem förena.
Gammalt skådespel.
Dagen hade grytt över ekskogens glad. De gröna grenarna glittrade av daggpärlor. Hinden förde sin kalv från de höga ormbunkssnåren till öppnare platser i skogen, och ingen jägare bespejade eller sköt på den ståtliga hjorten, där han gick i spetsen för sin hornprydda hjord.
