Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Stigmännen hade alla samlats kring församlingsträdet i Harthillskogen, där de tillbringat natten med att vederkvicka sig efter belägringens mödor, somliga med vin, andra med sömn, många med att höra och förtälja om dagens händelser och räkna allt det byte som deras seger ställt till deras anförares förfogande.

Locksley intog sin plats — en av grästorv uppförd tron under den stora ekens knotiga grenar — och hans stigmän samlades kring honom. Han anvisade den Svarte Riddaren plats på sin högra sida och Cedric på den vänstra.

»Förlåt den frihet jag tar mig, ädla herrar», sade han, »men i dessa skogar är jag konung — de äro mitt rike, och mina undersåtar skulle föga akta min makt om jag inom mitt eget område skulle träda tillbaka för någon dödlig. — Men vem har sett till vår kaplan? Var är vår rakade munk? En mässa är bland kristna det bästa sättet att börja arbetsdagen.» Ingen hade sett eremiten från Copmanhurst. »Gud förbjude, att något hänt honom», sade stigmanshövdingen, »men jag hoppas den glade prästen bara dröjt sig kvar litet för länge vid vinkannan. Vem såg honom sedan slottet var taget?»

»Jag», sade mjölnaren, »jag såg honom hålla på att ta sig in genom en källardörr, och han svor vid alla helgon i kalendariet att han skulle smaka på Front-de-Bœufs gascognevin.»

»Må alla helgon, så många det finnes, förbjuda», sade Locksley, »att han druckit för djupt ur vintunnorna och omkommit vid slottets fall! — Mjölnare, tag med dig några män och sök där du sist såg honom — hämta vatten från vallgraven och slå på de rykande ruinerna — jag skall röja undan dem sten för sten, om jag ej finner min munk.»

Antalet av dem som skyndade att fullgöra denna plikt, fastän den intressanta uppdelningen av bytet just skulle äga rum, utvisade huru stort värde stigmännen satte på sin andlig fader.

»Låtom oss emellertid fortsätta», sade Locksley, »ty ni denna djärva bragd blir bekant, skola De Bracy, Malvoisin och andra av Front-de-Bœufs bundsförvanter rycka an mot oss med sitt folk, och det är säkrast för oss att icke hålla oss här i grannskapet. — Ädle Cedric», sade han vändande sig till saxaren, »detta byte är delat i två delar; välj den som bäst passar dig för att belöna ditt folk, som med oss delta i detta äventyr.»

»Gode friman», sade Cedric, »mitt hjärta är bedrövat. Den ädle Athelstane av Coningsburgh är ej mer — den siste telningen av Bekännarens ätt! Mitt folk, utom de få, som nu äro med mig, väntar blott på min närvaro för att föra hans stoft till dess sista vilorum. Lady Rowena önskar återvända till Rotherwood och måste ledsagas av en tillräcklig styrka. Jag skulle därför längesedan hava lämnat denna plats, men jag har väntat — inte för att dela bytet, ty så sant Gud och Sankt Withold hjälpe mig, vill varken jag eller någon av mina män hava en styvers värde — utan för att få tacka dig och dina tappra frimän för att ni räddat vårt liv och vår heder.»

»Men vi hava blott gjort halva arbetet», sade stigmanshövdingen. »Tag av bytet och belöna dina egna grannar och följeslagare!»

»Jag är rik nog att själv belöna dem», sade Cedric.

»Och somliga», sade Wamba, »ha varit kloka nog att belöna sig själva; de gå inte alldeles tomhänta härifrån. Vi bära inte narrdräkt alla.»

»Det är dem väl unnat», sade Locksley; »våra lagar gälla blott oss själva.»

»Men du, min stackars gosse», sade Cedric, i det han vände sig om och tog sin narr i famnen, »hur skall jag belöna dig, som inte fruktade att gå i bojor och döden i mitt ställe? Alla övergåvo mig, men min stackars narr var trogen!»

Den bistre tanen fick tårar i ögonen, när han så talade — en känsloyttring som icke ens Athelstanes död kunnat framkalla; men det var något i hans narrs halvt oreflekterade tillgivenhet som grep honom djupare än själva sorgen.

»Ack», sade narren, lösgörande sig från sin herres omfamning, »om du vedergäller min tjänst med glittrande tårar, måste narren gråta för sällskaps skull, och hur går det då med hans narrsyssla? — Men, kära farbror, om du verkligen vill göra mig en glädje, så beder jag dig förlåta min kamrat Gurth, som stal en vecka från din tjänst för att ägna den åt din son.»

»Förlåta honom!» utropade Cedric. »Jag skall både förlåta och belöna honom. — Fall på knä, Gurth!» — Svinherden låg i nästa ögonblick för sin herres fötter. — »Du är ej längre träl och livegen», fortfor Cedric och vidrörde honom med sin stav. »Fri skall du vara i stad och på land. Jag giver dig ett plogland jord på min gård Walbrugham från