Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


i vilket blyghet och värdighet stredo med varandra. Hennes utomordentliga skönhet framkallade ett sorl av överraskning, och de yngre riddarna sade varandra med ett tyst ögonspråk, att Brians bästa ursäkt låg i hennes verkliga tjusningskraft snarare än i någon inbillad trolldom. Men Higg, Snells son var den som kände sig djupast berörd vid åsynen av sin välgörarinnas ansikte.

»Låt mig gå», sade han till väktarna vid salsdörren, slå mig gå! — Att se henne ännu en gång blir min död, ty jag har hjälpt till att mörda henne.»

»Säg inte så, stackars man», sade Rebecka, som hörde hans utrop. »Du har inte gjort mig något ont med att sägs sanningen — du kan inte hjälpa mig med din gråt och klagan. Gå härifrån och rädda dig själv!»

Higg höll på att bliva utförd av de medlidsamma väktarna, som fruktade att hans högljudda klagan skulle ådraga dem förebråelser och honom själv straff. Men han lovade att vara tyst, och de tilläto honom stanna. De båda knektar, med vilka Albert Malvoisin icke underlåtit att meddela sig angående vikten av deras vittnesmål, blevo nu förekallade. Ehuru båda voro förhärdade och hårdhjärtade skurkar tycktes åsynen av den fångna flickan och hennes sällsynta skönhet i början göra dem häpna, men en uttrycksfull blick från Tempelstowes preceptor återgav dem deras dolska fattning och de framdrogo med en noggrannhet som skulle synts mera opartiska domare misstänkt, åtskilliga omständigheter som antingen voro helt och hållet uppdiktade eller i sig själv vardagliga och naturliga, ehuru de kommo att förefalla misstänkta genom det sätt, på vilket de omtalades och de illviliga utläggningar, varav vittnena läto dem åtföljas. De fakta som framkommo skulle i modern tid ha indelats i två klasser — sådana som icke hade någon betydelse och sådana som voro fysiskt omöjliga. Men båda slagen blevo i dessa okunniga och vidskepliga tider ansedda som bevis på brottslighet. De omtalade först att Rebecka kunde höra mumla för sig själv på ett okänt språk — att de sånger hon stundom sjöng hade en sällsamt ljuvlig melodi, som kom ens hjärta att klappa — att hon ibland talade för sig själv och tycktes titta uppåt luften efter svar — att hennes kläder voro av sällsamt och mystiskt snitt, olika dem som buros av kvinnor med gott anseende — att hon hade ringar med kabbalistiska inskrifter och att besynnerliga bokstäver voro broderade på hennes slöja.

Alla dessa omständigheter, som voro så naturliga och vanliga, tog man nu på fullt allvar som bevis eller åtminstone som starka indicier på att Rebecka stod i olovlig förbindelse med hemlighetsfulla makter.

Men det fanns ett mindre tvetydigt vittnesbörd, som, huru otroligt det än var, dock blev begärligt och godtroget taget för gott av flertalet närvarande. En av soldaterna hade sett henne behandla en sårad man, som de fört med sig till Torquilstones slott. »Hon gjorde», sade han, »vissa tecken över såret och läste vissa mystiska ord, som han prisade Gud att han inte förstod, varvid järnspetsen på en fyrkantig armborstpil kom ut ur såret, blödningen hämmades och såret slöt sig, och den döende mannen kom efter en kvarts timme upp på vallarna, där han hjälpte vittnet med att sköta stenkastningsmaskinen.» Denna legend grundade sig troligen på att Rebecka vårdat den sårade Ivanhoe på Torquilstones slott, men det var desto svårare att betvivla vittnets sannfärdighet, som han till stöd för sina ord ur sin väska framtog just den pilspets, vilken enligt hans berättelse på ett underbart sätt utdragits ur såret, och som järnbiten vägde ett helt uns, bekräftade den ytterligare hans berättelse, huru underbar den än var.

Hans kamrat hade från ett närbeläget murutsprång varit vittne till scenen mellan Rebecka och Bois-Guilbert, då hon höll på att kasta sig utför tornet. För att icke stå sin kamrat efter, intygade denna man att han sett Rebecka ställa sig på tornets bröstvärn och där antaga gestalten av en mjölkvit svan, i vilken skepelse hon flugit tre gånger runt Torquilstones slott och sedan åter satt sig på tornet och återtagit sin kvinnliga skepnad.

Mindre än hälften av dessa tungt vägande vittnesmål skulle hava varit nog för att fälla vilken gammal fattig och ful käring som helst, om hon också ej varit judinna. I förening med denna ödesdigra omständighet var bevisbördan för tung även för Rebeckas ungdom, huru underbart skön hon än samtidigt var.

Stormästaren frågade nu i högtidlig ton Rebecka, vad hon hade att säga mot den fällande dom, han stod i begrepp att avkunna.