Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


XXXVIII.
BAKHÅLLET

Sig själv är Rickard åter! — Viken skuggor!

Rickard den tredje.

När den Svarte Riddaren — ty det blir nödvändigt att återtaga berättelsen om hans äventyr — lämnade den ädle stigmannens församlingsträd, styrde han sin kosa raka vägen till ett litet fattigt kloster i närheten, som kallades Sankt Botolfs helighus. Dit hade den sårade Ivanhoe, då slottet fallit, blivit förd under ledning av den trofaste Gurth och den högsinte Wamba. Det är för närvarande obehövligt att omtala, vad som försiggick mellan Wilfred och hans räddare. Vare det nog sagt, att efter en lång och allvarlig överläggning sändebud av priorn utskickades åt flera håll och att den Svarte Riddaren morgonen därpå åter stod färdig att begiva sig åstad med narren Wamba som vägvisare.

»Vi skola träffas på Coningsburgh, den avlidne Athelstanes slott», sade han till Ivanhoe, »eftersom din fader, Cedric, där håller gravöl över sin ädle frände. Jag vill se dina saxiska släktingar samlade, Wilfred, och bliva bättre bekant med dem än förut. Du skall också möta mig där, och det skall bliva min uppgift att försona dig med din fader.»

Därmed tog han ett hjärtligt farväl av Ivanhoe, som uttryckte sin ivriga önskan att få åtfölja sin befriare. Men del Svarte Riddaren ville icke höra talas om något sådant.

»Vila dig i dag! Du har inte mer krafter än du behöver för att färdas i morgon. Jag vill inte hava någon annan vägvisare än den hederlige Wamba, som kan spela präst eller narr, allt efter som mig lyster.»

Så sägande räckte han sin hand åt Ivanhoe, som tryckt den till sina läppar. Därpå tog han avsked av priorn, steg till häst och red bort, åtföljd av Wamba. Ivanhoe stod och såg efter dem, tills de försvunnit i skogen, och sedan gick han tillbaka in i klostret.

Men kort efter ottesången bad han att fåtala med priorn. Den gamle mannen skyndade hastigt till och frågade oroligt efter hans hälsotillstånd.

»Det är bättre», sade riddaren, »än jag någonsin vågat hoppas. Antingen har mitt sår varit obetydligare, än blodflödet lät mig förmoda, eller har denna balsam rent av gjort underverk. Jag känner mig redan stark nog att bära min rustning, och väl är det, ty det flyger tankar genom mitt sinne, som göra mig obenägen att längre stanna här i overksamhet.»

»Helgonen förbjude», sade priorn, »att Cedric saxares son skulle lämna vårt kloster, innan hans sår äro läkta! Det vore en skam för oss, om vi tilläte det.»

»Jag skulle heller inte vilja lämna ditt gästvänliga tak, vördade fader», sade Ivanhoe, »om jag inte kände mig stark nog att uthärda resan och tvungen att företaga den.»

»Och vad kan hava förmått dig till en så plötslig avfärd?» sade priorn.

»Har du aldrig, helige fader», svarade riddaren, »haft en förkänsla av annalkande olycka, vartill du förgäves sökt efter en orsak? Har du aldrig funnit din själ förmörkas, liksom ett soligt landskap förmörkas av ett plötsligt uppstigande moln, som varslar om oväder? Och tror du icke att sådana förebud förtjäna vår uppmärksamhet — att de äro våra skyddsänglars vinkar om hotande fara?»

»Jag kan inte förneka», sade priorn och gjorde korstecknet, »att sådana aningar funnits och varit sända av himlen, men de hava då haft något synbarligen gagneligt syfte. Men vartill skulle det tjäna att du, sårad som du är, följde efter den, som du inte kunde hjälpa, om han bleve anfallen?»

»Prior», sade Ivanhoe, »du misstager dig. Jag är stark nog att byta hugg med vem det vara må. Men även om så inte vore — kan jag inte hjälpa honom på annat sätt än med vapenmakt, om han skulle råka i fara? Det är blott alltför väl bekant, att saxarna inte älska den normandiska rasen, och vem vet, vad som kan bliva följden om han kommer till dem, då deras sinnen äro upprörda av Athelstanes död och deras huvuden upphettade av festande.»

Så ordade priorn och Ivanhoe ännu en stund med varandra, men slutet blev att Ivanhoe fick en häst, tog Gurth med sig och begav sig inåt skogen i den Svarte Riddarens spår.


Asterisk.svg