Under tiden redo den Svarte Riddaren och hans vägvisare i allsköns mak mellan skogens stammar. Riddaren gnolade ibland för sig själv på en kärleksvisa, och ibland sökte han med frågor uppmuntra sin följeslagare till att slå upp språklådan.
»Säg mig, herr riddare», sade Wamba plötsligt, »vad skulle du göra, om vi mötte ett par av Malvoisins knektar?»
»Fastnagla de skurkarna vid marken med min lans, Wamba, om de sökte hindra vår färd.»
»Men om det vore fyra?»
»De skulle röna samma behandling», sade riddaren.
»Och om de vore sex», fortfor Wamba, »och vi bara två — skulle du inte då tänka på Locksleys horn?»
»Vad!» utropade riddaren. »Tillkalla hjälp mot en skock sådant pack, som en god riddare kan jaga framför sig, som vinden jagar de vissnade löven om hösten.»
»Apropå det», sade Wamba, »jag skall bedja dig att få titta litet närmare på det där hornet, som har så kraftiga ljud.»
Riddaren tog av sig gehänget och räckte hornet åt sin följeslagare, som genast hängde det om sin egen hals.
»Tra-lira-la», sade han, visslande tonerna. »Jag känner till min skala så bra som någon annan.»
»Vad menar du, din skälm», sade riddaren, »giv mig igen hornet!»
»Giv dig till tåls; herr riddare, det är i gott försvar. När Tapperheten och Dårskapen färdas tillsammans, bör Dårskapen bära hornet, ty den kan blåsa bäst. Och nu, då Dårskapen bär det, må Tapperheten vara på sin vakt och skaka sin man, ty om jag inte tar alltför mycket miste, är det några gynnare borta i det där snåret, som ligga på utkik efter oss.»
»Varför tror du det?» sade riddaren.
»För att jag ett par, tre gånger sett en stormhatt skymta bland lövet. Hade de varit hederligt folk, så hade de hållit sig på vägen.»
»På min ära», sade riddaren och fällde ned sitt visir, »jag tror du har rätt.»
Och det var hög tid att han fällde ned det, ty tre pilar kommo i samma ögonblick från det misstänkta stället flygande mot hans huvud och bröst, och en av dem skulle hava trängt in i hjärnan, om den icke studsat mot stålvisiret. De andra två avvärjdes av halskragen och skölden, som hängde kring hans hals.
»Tack, min pålitlige vapensmed!» sade riddaren. — »Wamba, låt oss angripa dem!» Och han red rakt fram till snåret. Där möttes han av sex eller sju lansryttare, som redo mot honom i full karriär. Tre av lansarna träffade honom och splittrades med lika liten verkan som om de stötts emot ett ståltorn. Den Svarte Riddarens ögon tycktes spruta eld till och med genom visiret. Han reste sig upp i stigbyglarna med en obeskrivlig värdighet och utropade: »Vad betyder detta, mina herrar?» — Männen svarade endast med att draga sina svärd och från alla sidor störta mot honom under utropet: »Dö, tyrann!»
»Ha! Sankt Edvard! Ha! Sankt Georg!» sade den Svarte Riddaren och fällde en man vid varje åkallan. »Ha vi förrädare här?»
Hur ursinniga hans motståndare än voro, ryggade de dock tillbaka för en arm som gav döden i varje hugg, och det såg ut som om fruktan för denna ensamma kraft skulle vinna seger mot övermakten, då en riddare i blå rustning, som dittills hållit sig bakom de andra angriparna, sprängde fram med sin lans och, tagande sikte, ej på ryttaren utan på hästen, sårade det ädla djuret till döds.
»Det var en nidings verk!» utropade den Svarte Riddaren, då hans stridshäst föll till marken och drog sin ryttare med sig. Det var i detta ögonblick Wamba blåste i hornet, ty det hela hade gått så hastigt att han ej förr hade hunnit. De plötsliga hornstötarna kommo mördarna att rygga tillbaka ännu en gång, och Wamba tvekade icke, hur dåligt han än var väpnad, att rusa fram och hjälpa den Svarte Riddaren att stiga upp.
»Blygens, fege uslingar!» utropade den som var klädd i den blå rustningen och tycktes vara anföraren för de andra. »Flyn I för att en narr blåser i ett horn?»
Eggade av hans ord, angrepo de åter den Svarte Riddaren, vars bästa utväg det nu var att ställa sig med ryggen mot en ek och försvara sig med sitt svärd. Den nesliga riddaren, som tagit en annan lans, avvaktade det ögonblick, då hans fruktansvärde motståndare var som häftigast ansatt, och galopperade emot honom i hopp att med lansen fastnagla
