Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
172
LYRIKEN

bekanta äro Dulcamara och framförallt Beppo, insände dikter till Aftonbladet och Freja. Under hans lifstid utkommo äfven två samlingar af hans dikter: Vallmoknoppar, plockade på steppen af Beppo (1846) och samma år Silhouetter, klippta i papp af doktor Dulcamara. Hans samlade dikter utgåfvos 1867 af Eichhorn.

Dessa dikter äro, både hvad meter och uttryck beträffar, synnerligen ofullkomliga. Sällan finner man en strof som är otadlig, antingen är ordvalet på måfå eller också är accenten falsk. Kompositionen är också synnerligen lös, och hans stycken i allmänhet för litet koncentrerade. Kompositionen i en af hans bästa bitar, Husaren Riego, kan illustrera detta. Först följer en allmän skildring af husarens glada lif, utan att man vet, hvem det är som berättar; därefter förtäljes huru regementets ryttmästare stupade vid Bornhöft; så huru kornetten föll vid samma tillfälle. Kornetten har emellertid haft en fästmö; hon skildras och hennes sorg beskrifves. Vidare lära vi känna hennes anor på fädernet och mödernet och de strider, som åtskilliga af dessa hennes förfäder utkämpat. När vi hunnit så långt, upptäcka vi plötsligt, att det är husaren Riego, som med glaset i hand vid bivuaken berättat allt detta; följer så en ny lofprisande skildring af husarens lif i motsats till infanteristens, och ändtligen slutar författaren — han har då förbrukat nittiotre sexradiga strofer — med att skildra, huru regementet en gång skall afmönstras i Valhall. Jämför man nu poemets innehåll med dess längd, finner man, att man hela tiden endast blifvit undfägnad med skildringar af strider och sabelhugg, och samma innehåll skulle kunnat meddelats på minst hälften af samma antal verser. Men en af de egenskaper, som skiljer dilettanten från konstnären, är att den senare förstår att koncentrera, att i kortaste möjliga form säga, hvad han har på hjärtat.

Sommelius har således icke hunnit långt i versens konst, men likväl finnes det i hans dikter långt mera innehåll, långt mera verkligt upplefvadt, långt mera poesi än i åtskilliga af hans samtidas dikter. Hans område är icke stort, och det är icke hälsans friska blod, som rullar i hans ådror, men han har en icke obetydlig fantasikraft. Och han är aldrig banal.

Det är t. ex. icke ofta man påträffar en så osminkad