fordran på högre bildning, och äfven kvinnorna agiterade i denna riktning för sig. Det var särskildt på anglosaxiskt område, som denna sida med ifver belystes. Från och med trettiotalets början uppdyker kvinnofrågan öfverallt, i litteraturen, i vetenskapen, i politiken. Äfven kvinnorna själfva börja med kraft uppträda och förfäkta sina åsikter. Ingen har kanske verkat djupare för en förädlad uppfattning af äktenskapet än George Sand; i England uppstår Harriet Martineau, och liknande representanter räknar kvinnofrågan äfven i andra länder. Ännu skulle det emellertid dröja, innan kvinnorna sammanslöto sig för att genomföra sina idéer. Om kvinnofrågan existerar sedan 1830, så är det först 1848, som man kan tala om en kvinnorörelse. Detta år försiggick nämligen den första associationen, i det att Amerikas kvinnor organiserade sig.
I Sverige är visserligen icke Fredrika Bremer den första, hvilken höjt sin stämma till fruntimrens försvar. Redan fru Nordenflycht hade kraftigt häfdat deras rätt till högre bildning; men hvarken hennes eller fru Lenngrens uppträdande (fast den senare ju haft sitt lilla program för sig) kan sägas tillhöra den moderna kvinnorörelsen. Dess förste representant i Sverige är Thorild, hvilken 1793 utgaf sin lilla paradoxala skrift »Om kvinnokönets naturliga höghet». Detta arbetes största betydelse ligger kanske däri, att det föll i händerna på den unge Love Almqvist, hvilken redan i sina första skrifter visar sig såsom ifrigt intresserad af kvinnans ställning och senare skulle blifva den, som skarpast och klarast formulerade kvinnofrågan i hela dess omfång. Men hans inflytande på Fredrika Bremer är så godt som intet: hans uppträdande föreföll henne endast antipatiskt och paradoxalt.
Däremot har hon under fortgången af sitt lif lärt känna det väsentliga af den europeiska och amerikanska kvinnorörelsen, och i mångt och mycket har den klarat hennes egen uppfattning. Man kan tryggt säga, att utan kännedomen om densamma skulle hon icke själf kommit att formulera sina åsikter med någon större skärpa och icke heller, med sin bristande blick för, huru en sak praktiskt skulle genomföras, blifvit den svenska kvinnorörelsens moder.
Men det var dock närmast på grund af personlig erfarenhet, som hon blef den svenska kvinnosakens ifriga för-
