höggradig nervositet, hvilken starkt närmat sig till ett epileptiskt tillstånd.[1]
Så förflöt hennes barndom i disharmoni. Men nya och större motigheter mötte henne, då hon efter konfirmationen gjorde sitt inträde i sällskapslifvet. Hon var liten och spenslig med en näsa, hvilken utgjorde hennes och den fåfänga moderns förtviflan, och ett oregelbundet ansikte, i hvilket endast den marmorhvita, rena pannan och de fladdrande, intelligenta ögonen ägde något tilldragande. Undantager man hennes händer, hvilka voro små och välformade, så var hon ful. Hennes kvickhet kunde icke öfverskyla hennes framfusighet och brist på takt. Alltnog, hon ingick icke under de bästa auspicier på äktenskapsmarknaden, och på balerna fick hon därför sitta. Hon har själf senare i Hemmet gifvit en utmärkt skildring af sitt väsende under denna tid. Petrea gör sin första bal. Aftonen förut har hon försökt förbättra formen på sin näsa genom hvarjehanda mekaniska manipulationer, hvilka emellertid endast haft till följd, att den blifvit röd och ännu mera oformlig.
»Det var sjätte dansen på aftonen. Petrea satt alltjämt. Hon kände sin näsa rodna och svullna. ’Se så, tänkte hon, adjö alla dansförhoppningar! Nu blir jag ful, och ingen skall vilja se på mig mera.’ I detsamma fick hon se moderns blick fästad på sig med ett visst uttryck af obehag. Petrea kände härvid liksom ett styng i sitt hjärta, men i detsamma reste sig detta hjärta till motstånd mot de nedtryckande känslor, som nu ville komma öfver det. ’Det här är ledsamt,’ tänkte hon, ’men det kan icke hjälpas, och det är ej mitt fel. Sin öfvergång har det väl också. Och efter ingen vill roa mig, nåväl, så vill jag roa mig själf!’» — Och hon begifver sig ut på äfventyr. Hon träffar på en gammal herre, hvilken just med tekoppen i handen har rest sig från sin plats, och i ett raptus af tjänstaktighet vill hon befria honom från koppen. Herrn drar sig förlägen tillbaka och håller vägrande fast i koppen, men Petrea ger sig icke.
- ↑ Orsaken till denna anormalitet ligger möjligen, åtminstone delvis, i moderns något förvända uppfostringsprinciper: barnen ledo af brist på frisk luft och framför allt af otillräcklig näring. Föräldrarne voro ju friska och kraftiga, men bland barnen var dödligheten stor. Af 7 barn dogo alla utom de båda äldsta, Charlotte och Fredrika, relativt unga. Sofia 14 år gammal, August 22, Hedda 34, Klas 35, Agate, hvilken redan 1824 undergått ortopedisk behandling, 43 år. Alla flickorna Bremer voro småväxta, och äldsta systern sätter detta i sammanhang med det knappa kosthållet.
