med sköld, harnesk och hjälm, som är i antågande? Nej, en sådan borde ridit. Säkerligen är det en af Napoleons unga generaler, som vill bese slottet! — Skratta icke åt dessa fantasier. Kom ihåg att vid samma tid begaf sig Fredrika Bremer en vacker dag från Årsta ut på landsvägen för att taga värfning till finska kriget. Här har man just en inblick i en ung flickas själ, som uppfostrats i klosterlig ensamhet, och hvars fantasi är fylld af Tegnérs hjältesånger, napoleonskrigens glänsande bragder och tidens romaner.
Det är emellertid icke alls en ädel riddare, som kommer för att bortföra henne, utan tanten, och snart är Ottilia vid sidan om mopsen inpackad i vagnen och på väg till Stockholm. Hennes första erfarenheter af världen äro redan särdeles bittra. Tanten börjar strax att piqua den i landtlig oskuld uppfostrade ungmön. Hon vill plocka blommor i gästgifvarens trädgård. — »Det passar sig icke — skicka hellre Jean!» Man skall på vägen taga in hos excellensen W., som är släkting till Ottilia. »Säg nu icke oncle; en excellens tituleras aldrig annorlunda, huru nära lierad man än är med honom.» — Naturligen hälsar honom Ottilia oncle, då han älskvärdt titulerar henne lilla cousine och — höjden af malheur — samtidigt rifver hon sönder sin klädning, i det han hjälper henne ned från vagnen.
Nu är hon redan icke längre den glada och frimodiga, landtligt uppfostrade flickan, utan rädd som en hare. Också blir hon bortglömd bak pianot, när, vid framkomsten till tantens gods, hela det öfriga sällskapet tågar in i den ståtliga matsalen. Hon hör betjänterna gå ikring bordet, skålarna blifva allt tätare, sorlet allt högre — tills plötsligen en tystnad inträder. Man har märkt att hon är försvunnen. Löjtnant Otto rusar ut på en expedition genom hela filen af rum för att finna henne och upptäcker henne verkligen, för henne gråtande upp på hennes kammare och bär till henne supéen, som de äta som två turturdufvor med samma gaffel. Det är uppslaget till deras bekantskap. — Snart är Ottilia en hel liten världsdam. Hon sjöng för Crælius, pladdrade franska för M. Gaspard Charles och målade landskap för konduktör Heydieken. Hon gör allmänt uppseende, då hon intages i Amaranten och får sin första vals med Otto:
