Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/331

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
327
EMILIE FLYGARE-CARLÉN

Julie koketterar med en husarlöjtnant och bryter själf förlofningen. Därigenom blir Valdemar åter fri och förenas i ett lyckligt äktenskap med Maria. Julie däremot blir djupt olycklig och dör ångerfull, vårdad till det sista af Valdemar.

Något större intresse erbjuder i våra dagar icke denna roman, men för sin tid är det en icke oäfven debut. Den är lätt och lifligt skrifven, i en stil, som tydligt förråder engelskt inflytande (närmast väl Dickens). Säkerligen är det en af de första svenska romaner, som är påverkad af den Victorianska romanen.

Under de närmaste åren fortsatte fru Flygare-Carlén ungefär i samma genre, dock småningom och omärkligt närmande sig folket och medelklassen. 1839 utgaf hon Representanten och Gustaf Lindorm; 1840 Professorn och hans skyddslingar samt Fosterbröderna; 1841 Kyrkoinvigningen i Hammarby och Skjutsgossen. Det är, för att använda en tysk författares ord, en verkligt kaninartad fruktsamhet.

Redan i dessa hennes första romaner bryter hennes kynne tydligt igenom: hon spränger hvarje ögonblick det hylster af konvenans, i hvilket hon inspunnit sig själf. Ty om det finnes något, som den raska skärgårdsjäntan icke kunde skildra, så var det salongsmänniskor. Hon förstår icke deras afmätta och slipade väsende. De tyckas henne onaturliga, stela, löjliga, och deras förbehållsamhet tolkas såsom dumhet eller högfärd af henne, som alltid har hjärtat på läpparna och alls icke kan förstå, hvarför man bör skämmas för sina känslor. I dessa förnäma personers sällskap mister författarinnan själf kontenansen, hon bugar och krusar och får ett sådant anfall af tillgjord finhet, att hon själf blir onaturlig.[1]

Lyckligtvis bortser hon tämligen snart från att teckna själfva sederna i dessa kretsar, hvilket just varit friherrinnan Knorrings styrka, och betraktar sitt adelsfolk ifrån den uteslutande mänskliga sidan. Det kan väl äfven då hända, att hon verkar en smula ansträngd och trampar något för mycket

  1. Ett par exempel: i Enslingen på Johannisskäret låter kommendörkapten von U. bestraffa hufvudpersonen efter ett förhör, som är minst sagdt lättvindigt; sedan blir han åter alltför hjärtlig. Under bokens lopp antager han alltmera karaktären af en hygglig skutskeppare utan alla adelsfördomar. Och kommendörkapten är visst icke en af hennes sämst tecknade adelsmän. — Hans dotter Hedvig, skön som Haydyadé, och som i allo skall vara mönstret af en verkligt väluppfostrad ung dam, verkar högst blandad: halft romanesk och halft kaféfröken.