enskilda mästerliga scener och personager. Särskildt båtsman Stormbom och hans äkta hälft i deras lilla interiör glömmer man icke, om man en gång gjort deras bekantskap.
År 1847 utkom En natt vid Bullarsjön, hvilken uppväckte en verklig storm i den svenska pressen. Här angrep hon nämligen läseriet och dess utväxter, hvilket vid denna tid florerade i de svenska bygderna. Ästetiskt kan det göras åtskilliga anmärkningar mot denna roman. Den är för lång och intresset slappas därför betänkligt, innan man når den tredje volymens slutsida. Färgerna äro äfven väl starkt pålagda. Fru Carlén har denna gång icke intresserat sig för att sätta sig in i själfva den andliga rörelse, hvilken hon tecknar och hvilken möjligen äfven hade och har sina förtjänster eller åtminstone sin ursäkt. Hon ser på läseriet rent utifrån såsom en sjuklig utväxt på religiositeten, såsom en farsot, hvilken bör bekämpas. Det är kanske den enda gången under hela hennes författarelif, som hennes framställning blir verkligt tendentiös.
Intressant är det emellertid att se från hvilken synpunkt som hon behandlat läseriet. Äfven här uppfattar hon sitt ämne från dess elementära sida, rent naturalistiskt, ungefär som sedan Daudet behandlat det i L'Évangèliste. Kraftigt framhäfver hon nämligen, huru denna religiösa fanatism i själfva verket är ett utslag af en förvänd sensualitet. Både svärmaren och asketen Justus af Carleborg och den hycklande jesuiten Grave, mera djäfvul än människa, hvilken förför och förstör alla kvinnor, som komma i hans närhet, belysa denna sats. Klart är att den i sin allmänhet är ensidig, och att det också finnes en religiös extas, som går fri för denna anklagelse, men erfarenheten vittnar dock om, att fru Carlén träffat en svaghetspunkt i hela rörelsen. Huru ofta hafva tidningarna icke afslöjanden af den art, som fru Carlén här gör: en eller annan läsarepräst, som missbrukat sin ställning till att i stor utsträckning bedrifva otukt med de kvinnliga fåren i sin hjord. Föröfrigt vittnar arbetet alls icke om någon fientlighet mot religiositeten i dess högre och ädlare former.
Äfven de följande åren fortsatte hon sin lifliga produktion. År 1850 var hon färdig med Ett rykte, återigen en tre bands roman, men denna gång sade kritiken allvarligt ifrån, att något mindre och bättre vore att föredraga framför så mycket
