IX.
I början af sin författarebana begagnade Carl Anton
Wetterbergh flere olika pseudonymer. Det är väl knappast en
tillfällighet om Onkel Adam rätt snart blef den enda. Den
passade i hvarje fall förträffligt till hela hans väsende och
författareskap. Såsom Warburg säger i sin studie öfver
honom, kom han till de svenska hemmen som en riktig
idealisk onkel, alltid medförande en påse karameller, en
rolig historia och ett vänligt mysande, men också en
moralkaka, välbehöflig för de stora och små barnen.
Carl Anton Wetterbergh föddes den 6 juni 1804 i
Jönköping. Fadern, dåvarande hofrättsfiskalen, sedermera
hofrättsrådet Johan Wetterbergh, var en man för sig med sin
egen syn på människorna och tingen. Han hade själf
arbetat sig upp och på egen hand med sitt goda hufvud
förvärfvat en icke ringa bildning. Han var en ifrig
upplysningsfilosof, Voltairian och beundrare af Helvetius och de
öfriga encyklopedisterna och för öfrigt en man af
gammaldags svensk frisinthet, som också under Gustaf Adolfs
skuggrädda regemente råkat i delo med tryckfrihetsförordningen.
Med sina kolleger i hofrätten stod han icke på bästa fot —
väl därför, att han haft motgångar på ämbetsmannabanan.
Helst umgicks han med yngre litteratörer och disputerade
därvid eldigt och envist. Gubben var själf skald och hade
öfversatt Popes Essay on man, för hvilken han 1814
erhållit Sv. akademiens mindre guldmedalj. Man återfinner
hos sonen åtskilliga af faderns karaktärsdrag, hans manliga
oräddhet, hans frisinne såväl som hans litterära anlag och
böjelser.
»Sonen, säger Onkel Adam i sin själfbiografi, »upp-
22. — Mortensen.
