fostrades af sin far efter hans grundsatser, det vill säga mest genom muntlig undervisning, och hade för öfrigt en fullkomlig frihet att läsa, hvad han ville. Fadern trodde ej, att människoförståndet kan utbildas efter en förut gifven ordning och att det egentligen finnes annat än en konstgjord rangordning mellan de särskilda läroämnen, som förekomma. Han lät således gossen fritt sysselsätta sig med boksamlingen, och det är klart, att denne där fann många böcker, hvilka, såsom det heter, voro »öfver hans år». — Utan tvifvel var denna uppfostringsmetod något för fri — det hade behöfts en duktig lärare och regelbundna timmar vid sidan; mycket af den brist på reda och äfven brist på kunskaper, som röjer sig i Onkel Adams skrifter, har säkert sin grund i detta slarfviga mångläseri, som alls icke tyglades af en äldres och klokares ledning.
Student blef han 1822 i Lund, hvarest han först ägnade sig åt juridiska studier. Hans håg låg emellertid åt naturvetenskaperna, hvarför han, då fadern genom oförutsedda förluster blef urståndsatt att hjälpa honom, sadlade om och beslöt att blifva läkare. Under stora försakelser och motgångar, då han måste lefva på skuld och senare af lektioner, slog han sig igenom och afslutade 1837 med det då öfliga ämbetsprofvet sina medicinska studier. Samma år utnämndes han till regementsläkare i Östersund och afflyttade dit med sin nyvigda hustru.
Wetterberghs första uppträdande på skriftställarebanan går tillbaka till året 1832, då han vistades i Stockholm. Af en tillfällighet kom han att skrifva en satirisk recension öfver en bok med namnet »Härolden H.», hvars största märkvärdighet låg däri, att i hela boken ej fanns ett ord som ej började med bokstafven H. Som han emellertid icke trodde, att en dylik vitter utgjutelse kunde utan betalning komma in i en tidning, hopskref han ytterligare ett par skisser och sände alltsamman till kapten Lindeberg, utgifvaren af Stockholmsposten. På så sätt kunde man där läsa »Filosofen på Norrbro», »Familjebägaren» o. s. v., hvilka af många togos för alster af Fredrik Cederborghs penna, eftersom de voro undertecknade med märket C—gh.
Hans verkliga debut inföll emellertid först 1840, och återigen var det en tillfällighet af ganska egendomlig art
