Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/344

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
340
ROMANEN

öfvertygad om, att när han, nitton år gammal, bröt sin juridiska bana och beslöt att blifva läkare, skedde det utifrån samma höga och ideella uppfattning af läkarens kall, som sedan Hwasser så kraftigt häfdat i sina skrifter. Det fanns uti hans själ ett oändligt behof att ställa till rätta, att hjälpa och gagna, att uppoffra sig för sina medmänniskor. Han visade detta sinnelag icke endast i ord, utan äfven i handling hela sitt lif igenom. Han var en utmärkt läkare, ej minst omtyckt af de fattiga. Efter en uppoffrande verksamhet i de fattigaste kvarteren i Norrköping under koleraepidemien 1853 hedrade honom arbetarna med en gåfva, och man och man emellan sade de: »Ja, se, Wetterbergh ville, att de fattiga skulle lefva, och därför botade han dem.» Ännu in till ålderns sena dagar verkade han i det tysta, och mer än en fattig yngling har honom att tacka för sin framkomst. Det är säkerligen sitt eget porträtt, han tecknat i den läkare, som uppträder i Guvernanten:

»Doktor Bernhard var en äldre man, anspråkslös och enkel och deltagande. Kommerserådinnan Knööl kunde ej med mannen, emedan han en gång förklarat hennes nervkrämpor för lappri och afrådt henne förtära fläskkorf, då likväl denna rätt var kommerserådinnans delice; han till och med rent af nekade att föreskrifva droppar, som hon kunde taga ofvanpå, då hon förtärt fet mat, i stället att låta bli den; han var en grobian, som ej förstod att behandla en så delikat natur som kommerserådinnans. Själfva kapten Wassbuk kunde ej med honom, emedan han ej spelade kort och dessutom skref så enkla recepter. Kapten hade en gång varit sjuk, men hade, som han sade, fått sämre än hästmedikamenter, emedan hans räkning på apoteket ej gick till hälften af det, som han måste kosta på sin häst, då denne hade ondt af kvarkan. Hela den bättre societén »nyttjade», som man säger om läkare för att ställa dem i parallell med andra husdjur, nyttjade ej doktor Bernhard, utan doktor Krähvinkler, som förvandlade hvarje sjukrum till ett väl sorteradt apotek, med flaskor, pillerburkar och pulver utan all ända.[1] Af honom kunde man blifva botad enligt sitt stånd, och han förstod sig öfvermåttan väl på så beskaffade delikata naturer, som ej ville aflägga en enda ovana, men också tålde hela buteljer af motgift.

Men hos de fattige var doktor Bernhard läkare, och han var mer, han var deras vän. När han kom, blef det lugnt i eländets boning, när han talade med den sjuke, glömde denne sina plågor och smålog; och när han satt vid dödsbädden, stirrade den bristande blicken på läkaren, liksom för att hemta lugn och tröst ur hans milda och lugna anletsdrag. Huru ofta hade han ej tröstat och hulpit, och huru ofta hade han måst sitta bredvid, då menniskan

  1. Det rationella draget i Onkel Adams karaktär framträder äfven i detta hans förakt mot pillerburkarne och medicinflaskorna, hvilka vid denna tid stodo i högre anseende än i våra dagar. Onkel Adam var »naturläkare».