kämpar ut sin kamp och lifvet flyr från de blåbleka darrande läpparne. Men öfverallt var han densamme, en svag menniska blott, troende mången gång, liksom andra, på den menskliga forskningens segrar öfver naturen, och lika ofta sviken i sin tro; men likväl varm för menskligheten, deltagande för lidandet och verksam i nödens stund. Men då den konstiga byggnaden, som utgör en menniska, föll, då den lossnat i sina fogningar och själen måste flytta undan från det ramlande huset, då önskade han ofta att vara mer än menniska för att kunna rädda, och då denna önskan ej kunde bönhöras, tröstade han, då läkte han själens sår och satt som en gammal vän vid den kämpandes bädd. För honom var läkarekonsten hvarken ett handtverk eller en födkrok eller en väg till utmärkelse; men den var en väg till egen tillfredsställelse, till denna tysta lycka, som den känner, hvilken en gång vill kunna lägga handen på hjertat och i dödsstunden säga: jag har handlat så godt jag förstått, döm mig icke, Herre, efter som jag handlat, utan som jag velat.»
Sådan var också Onkel Adam själf: en man fylld af
varm religiositet, stark pliktkänsla och ett oändligt begär att
förbättra människorna. Likväl utan allt känslopjunk — han
var en frisk och genomsund natur. Icke heller voro hans
teorier om samhällsförbättringen utopier; inga stora och
glänsande framtidssyner, hvilka först sena åldrar skulle
komma att förverkliga. Onkel Adam var en klok och
praktisk, till och med nykter natur. Det är mycket litet ur
böckerna, som han hämtat sina förslag; han utgår från
erfarenheten. Hela detta sunda förnuft som trots alla drömmar
i så hög grad utmärkte sjuttonhundratalets människor,
präglade såväl hans lif som diktning.
Ett klart, nyktert förstånd, som hatar dumheten och ondskan, och ett hjärta, som klappar varmt för hela mänskligheten, det är hela Onkel Adam.
En människa, fylld af ett sådant patos, måste känna sig djupt besviken, när hon ser sig omkring. Det är icke i denna kärlekens anda, som människorna verka. Det är helt andra makter som härska. Det är börd och rikedom, hårdhet och orättvisa, allt det yttre som går före sinnelaget och den goda handlingen. En sådan människa blir helt naturligt satiriker och aftecknar all denna humbug, all denna ytlighet och fåfänga, alla dessa sju dödssynder, med hvilka mänskligheten sedan världens skapelse träder dansen. Men Onkel Adam stannar icke därvid. Hans patos bryter öppet igenom, och utan alla hänsyn säger han människorna sanningen i ansiktet. Han predikar som en gammal puritan. Onkel
