Här är det kärleken mellan en tjufknekt och en tjufkona som Onkel Adam skildrar på ett sätt, som icke har så litet af sjuttonhundratalets eller läkarens sätt att betrakta själsföreteelserna. Men hans uppfattning är öfverallt densamma: Berndt älskar rektorns dotter Anna i det ögonblick han skall fara ut till Indien. Han sliter förbindelsen, ty hon kan då blifva lycklig med en annan. Och Anna å sin sida gifver utan någon svårare själskamp sin hand åt en äldre man. Jämför äfven reflexionerna angående Berndt Willner, då han gripes af kärlek till Betty. (Samlade skrift. III, sid. 95).
Lika allvarliga och pessimistiska kan man gärna säga äro äfven hans reflexioner öfver äktenskapet:
»Ett dera måste ske», säger madame Lind, »antingen är den man fått god eller ond; är han ond, så är det en plåga; är han god, så är han en ädelsten — och så komma barnen, allt som rör dem rör också föräldrarnes hjärta — ja med ett ord, äktenskapet blott skaffar oss flere punkter blottade, der sorgen kan tränga in i själen». — »Men genom dessa punkter kommer också glädjen», invände Thorsten. — »Ja, Thorsten, det gör den, men slutet på allt är dock sorg; en af er måste gå först bort, den andra måste blifva kvar — antingen måste Thorsten se hustru och barn gråta vid sitt eget dödsläger, eller måhända han sitta vid deras.»
Icke mindre kallblodig är hans uppfattning af vänskapen, och som bekant drefs den mest öfversvallande kult med denna känsla af samtiden:
»Vänskapen beror ej på oss själfva att bibehålla eller låta fara; den beror på den aktning man hyser för den andra; är aktningen rubbad, eller växer der en misstanke in i någon springa, så spränges snart hela vänskapen, den må vara så stark som helst …»
Öfverallt i Onkel Adams arbeten finner man dylika reflexioner, vittnande om en klar blick på lifvet och mycken erfarenhet. Och dessa reflexioner äro icke kyliga eller bittra, icke mörka känsloutbrott. Det är endast förståndets lugna stämma, som talar. Sådant är lifvet, men inom dessa gränser måste vi genom vänskap, hjälpsamhet, kärlek, klokhet och energi skapa oss en tillvaro så nyttig som möjligt för andra, till tillfredsställelse för oss själfva, »till denna tysta lycka som den känner, hvilken en gång vill kunna lägga handen på hjärtat och i dödsstunden säga: jag har handlat så godt jag förstått, döm mig icke, Herre, som jag handlat, utan som jag velat».
