mot vårt lands tryckfrihet? När vår Herre sagt: varde ljus, må ingen, icke ens en professor, försöka säga: varde mörker.» Ett knytnäfslag träffade August Blanche, och han föll, men Geijer uppvaktades med sång af studenterna.
Sådan var den unge Blanche, som 1838 återkom till Stockholm. Hans tjänstemannabana blef icke heller lång. Hans lifliga och lättrörda natur hade redan tagit för starkt intryck af tidens frihetsrörelser. I det Herrans året 1838 bidrog han till den flod af tryckalster, som de politiska händelserna och »tidningskäbblet» affödde med ett par pamfletter i den skämtsamma stilen: Publiken och tidningarne eller den rysliga tuppfäktningen samt Rabulisterna. Därefter inträdde han i redaktionen af Freja, en mindre tidning, hvars politik sköttes af Argus-Johansson och som föröfrigt bland sina pennor räknade flera unga litteratörer, G. H. Mellin, Kjellman-Göransson, Karl af Kullberg, Theodor Sandström o. s. v. Det var närmast ett moderat-liberalt organ, som försökte gå en medelväg mellan Aftonbladet och Svenska Minerva. 1839 blef Blanche tidningens hufvudredaktör, hvarmed han fortsatte till 1842, då den bekanta scenen — det så kallade Almqvistska dådet — mellan honom och Almqvist på grund af en föregående polemik gjorde honom trött på journalistiken. Han ångrade sedan dessa fyra år, som han bortkastat på tidningsskrifveri.
Därpå vände han sina blickar mot teatern, och under några år framåt skapade han med vanlig lätthet en hel följd af stycken. År 1843 debuterade han med Positivhataren, som blef en stor succès. Man har nu något svårt att förstå hvarför, men den svenska teatern hade länge varit utan inhemsk repertoir. Här fann man ett stycke, som, äfven om det var en bearbetning af ett utländskt, dock af Blanche behörigen försetts med nödig lokalfärg. Åtskilliga stockholmstyper, en konglig sekter, en källarmästare m. fl., gjorde här sin entré. Under några år framåt levererade Blanche nu mer eller mindre originala teaterpjäser, än uppsluppna, än melodramatiska och historiska. 1845 Stockholm—Vesterås—Upsala. 1846 Engelbrekt och hans dalkarlar och Järnbäraren. 1848 hans bästa stycke, farsen Ett resande teatersällskap. 1850 Döden fadder. I alla dessa stycken komma hans stora kvickhet och förmåga af liflig replikbehandling honom till godo.
