omtyckt var också Erik Bøgh, som rest i Sverige och där blifvit betagen i Bellman och själf utbildat sig till en vissångare, hvars humoristiska skildringar af gemytligt Köpenhamnskt småborgarelif på denna tid äfven sjöngs mycket i de svenska hemmen. Ett slags dansk Sehlstedt!
Af norrmännen var det nog framförallt de båda unga, Ibsen och Björnson, hvilka snart skulle bryta sig en ny väg, men tillsvidare stodo på samma romantiska ståndpunkt som de ofvan nämnda danska skalderna, hvilka ådrogo sig uppmärksamhet här hemma. Däremot torde icke vare sig Wergeland eller Welhaven hafva spelat någon stor roll i Sverige.
Detta studium af brödrafolkens litteratur blef icke minst af betydelse för den följande utvecklingen. Förbindelsen var inledd, och när i Danmark och Norge litteraturen förnyades, inströmmade genom denna öppna port de europeiska idéerna.
Under sextiotalet gjorde en ny generation sitt inträde i den svenska litteraturen. Den medförde emellertid föga nytt. Signalerna hade icke förändrats. I prosan var Jolin en ny Stockholmsskildrare af samma art som Blanche men elegantare och måttfullare i sitt skrifsätt. Lea tecknade roliga småbitar ur svenskt småborgare- och hvardagslif, Starbäck berättade i en hel följd af romaner spännande historiska händelser. Tidens skaldeskola fick sitt hufvudsäte i Uppsala, och den har samma karaktär som poesien öfverallt eljest i Europa. Till formen är den af en otadlig skönhet, men den medför icke något synnerligen nytt innehåll. Den är efterromantisk. Ännu en gång gick man tillbaka och inspirerade sig af de tankar och stämningar hvilka framburits af de stormän, Tegnér, Geijer, Atterbom o. s. v.. som i seklets början fått de djupaste tonerna att klinga i nationens bröst. För denna generation hade dessa höga gestalter nästan upphört att vara människor. De voro gudar. All kritik förstummades i deras närhet, och man närmade sig dem endast med skälfvande hjärtan och rökelsekärilet vildt svängande, i handen. Man märkte icke, att tiderna förändrats och att mycket af det, som en Tegnér eller en Geijer uttalat i seklets morgongryning, icke alltid gaf ett naturligt uttryck åt en senare tids känslor.[1]
- ↑ Jämför det sätt, hvarpå Dietrichsons kritik af Tegnér emottogs. Allmänheten greps af förbittran. Forna vänner riktade sina vapen emot honom. Tidningarne angrepo honom. Böttiger, Tegnérs svärson, vände honom vid en
