Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/370

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
366
EFTERROMANTIK

Denna efterromantik fick sitt hufvudsäte i Uppsala. Naturligt nog, ty som jag redan förut antydt, hade i själfva verket fosforismen aldrig där dött riktigt ut. I grund och botten hade den generation, som i början af fyrtiotalet där framträdt, bevarat mycket af det gamla. Malmström, en af de ledande i denna tids Uppsalalif, bade trots alla de protester, han riktade emot fosforismen, ännu mycket kvar af densamma i sin diktning. Hegelianismen, som samtidigt slog rot och genom sin mera utpräglade rationalism utgjorde en reaktion mot de tidigare rent nyromantiska filosofiska systemen, hade dock i allt väsentligt samma metod och samma metafysiska karaktär, ja samma politiska idealer som de speciellt nyromantiska systemen. I Sverige utvecklade sig heller aldrig, såsom i Tyskland och Frankrike, någon Hegeliansk vänster, hvilken kom att stå som ett öfvergångsled till den följande radikala och empiriska filosofien. Tvärtom uppstod vid denna tid i Uppsala en filosofem, som, både hvad metod och allmän världsuppfattning angår, närmast anslöt sig till de föregående tyska riktningarna, och detta just i det ögonblick, då dessa med sin alltid föråldrade dialektiska metod hade fallit i allmänt vanrykte öfver allt i Europa, och aflöstes af de olika realistiska riktningar i filosofien, som på detta speciella område betecknar återknytandet till sjuttonhundratalets idélif.

I själfva verket var denna Boströmianism en sista afläggare af fosforismen. Man tycker sig ännu i Boströms bekanta ståndpunkt i statsläran, i hvilken han försvarar de fyra stånden såsom väsentliga för statens idé, kunna spåra det dolda sammanbandet med den gamla historiska skolan och dess patriarkaliska uppfattningssätt af konungens och folkets förhållande till hvarandra.

Vi se således huru de gammalsvenska traditionerna här

    fäst på Uppsala slott ostentativt ryggen. Ungefär på liknande sätt emottogs ett par decennier senare Georg Brandes' monografi öfver Tegnér, den enda historiska och för öfrigt mycket sympatiska framställning af Tegnér, som finnes. Men dess människoframställning var en helt annan än Böttigers. Det var icke en panegyrik, där alla de drag (man skulle då sagt »mindre väsentliga drag»), som icke ansågos öfverensstämmande med hjältens karaktär, voro bortskurna eller skickligt undandolda. Författaren hade helt enkelt sökt återgifva mannen sådan han var och sådan han såg ut, utan all sminkning och upputsning. Brandes' skildring uppväckte bland den äldre generationen en indignation utan gränser, och man ansåg, att ett af fäderneslandets heligaste minnen blifvit besudladt. Det är precis samma förhållande som då Taine i Frankrike utgaf sin Napoleon: en ny art af människouppfattning, som icke förstås af den äldre generationen.