het öfver hans diktning som öfver de stora skaldernas i början af seklet. Därtill voro denna tids idéer redan för utnötta och dess konståskådning för gammal och schablonmässig. Men det är dock i denna krets af stora och harmoniskt utbildade naturer, som han har sin plats.
Han hade en lång och hård väg att vandra, innan han slutligen nådde fram till erkännande. Student blef han sent och stannade kort tid vid akademien; sin rika och omfattande bildning förvärfvade han därför så godt som uteslutande på egen hand. Småningom genomlöpte han och försökte han sig på hart när alla områden af tidens vetande. Han var filolog, mytolog, kulturhistoriker, filosof, religionshistoriker o. s. v. Dessutom verksam som tidningsskrifvare, romanförfattare, föreläsare och skald.
Viktor Rydberg har sina rötter djupt nere i nyromantiken och äfven hans lif och diktning bekräfta således hvad jag ofvan framhållit, att hela denna tids diktkonst i viss mån är ett återupplifvande af stämningarna från seklets början. Singoalla, kanske hans yppersta poetiska verk, säkert i hvarje fall det som vittnar om den största fantasistyrkan, är helt nyromantiskt till anda och stämning, och i flera af hans dikter liksom i hela hans världsåskådnings dragning åt en viss byzantinsk asketism erinras man om Stagnelius och hans nyplatonism. Rydberg var i djupet af sin själ mystiker och drömmare men samtidigt af en skarpt rationalistisk läggning. Det är just denna dubbelhet i hans natur, som så mäktigt drifver honom att syssla med alla arter af mysticism och magi, studier, hvilka inleda och förbereda hans religionshistoriska forskningar; men alltid upplöser hans förstånd dessa drömbilder, utan att de dock helt förlora väldet öfver honom själf. Han erinrar i icke ringa mån om amerikanaren Poe, som han säkert tidigt lärt känna.[1]
Utåt skulle denna drömmare icke på långt när varit så verksam och fruktbar som han blef, om icke den praktiske vännen Hedlund stått vid hans sida och drifvit på. Nu var det hans lycka, att han så länge kom att syssla med tidningsskrifveri, utan att likväl detta fick tillfälle att slita ut honom. I stället mognade han långsamt och i tysthet till större dåd.
- ↑ Redan i hans första följetongsroman, Vampyren (1847), har man ett motiv, som troligen hänvisar på bekantskap med Poe, nämligen en apa som med en rakknif mördar en människa. Jämför Poes Mordet i Rue Morgue.
