Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/378

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
374
EFTERROMANTIK

Såsom journalist är han liberal och framför just åtskilliga af de nya tankar, som från demokratisk synpunkt ännu kunde göras gällande, t. ex. folkbeväpningen och framför allt de religiösa frågorna. Äfven hans konståskådning är under femtiotalet präglad af tidens allmänna uppfattning; han vill något praktiskt och etiskt med sitt författareskap, och flera af hans förnämsta prosaskrifter under denna tid äro afgjordt tendensromaner. Det gäller framför allt om Den siste Athenaren, hvarest han under historisk mask riktade ett slag mot statskyrkan och dogmkristendomen.

Längre fram spelade Goethe en stor roll i hans lif, och särskildt under hela sextiotalet, medan han öfversatte Faust, lefde han i Goethestämningar. Ingen svensk har hittills så genomträngt sig med och återspeglat de olika sidorna af Goethes väsende som Rydberg. Liksom för Goethe och hans hjälte Faust, var hela hans eget lif ett sträfvande efter vetande och sanning: ständigt mera ljus!

Denna mångsidighet, som utmärkte Rydberg, gör att han ensam och rikare än någon annan gifver uttryck åt hela tidens idélif. I sin lyrik når han åtminstone ställvis högre än någon annan skald under denna period. Hans Kantat är ett verkligt ode, fylldt af ett stort och mäktigt patos, som skarpt kontrasterar mot den viston, som eljest helst anslogs af Signaturtidens skalder. Den har sin plats vid sidan af Kellgrens körer i Gustaf Wasa och Tegnérs Svea. Och hans Romerska Dagar angifva just den punkt, till hvilken denna tids prosa hunnit, som är mindre högstämd och bildrik än den Tegnérska och i motsats till den följande periodens ännu abstrakt i sina linjer och kysk i sina färger, men af ett melodiskt välljud och en genomskinlig klarhet. Den människouppfattning, som här söker tolka några af världshistoriens mest sammansatta och brokigt lefvande personligheter, är äfven den abstrakt och strängt spiritualistisk. Den föraktar att gräfva i dessa dock så sjukliga gestalters kroppsliga lidanden och lyten för att där söka lösningen på mer än en af deras själars gåtor. Och dock lär man knappast riktigt känna människosjälens strängaspel, om man icke också nedlåter sig till att undersöka den resonansbotten, öfver hvilken strängarne äro spända och ljuda. Har man i Vatikanens Rotonda skådat de olika bilderna af Hadrianus och hans älskling Antinous och genombläddrat Suetonius' skan-