dalkrönika från det romerska hofvet, så har man en känsla af att Rydberg skulle kunnat komma verkligheten närmare, om han velat. Hans Nero är dock i grund och botten för blek — endast en bild af Signaturtidens ästetiker, icke af det blodfulla, mångskiftande, sönderfrätta odjuret Cesar Nero.
Rydbergs största och viktigaste lifsgärning är emellertid hans skrift Bibelns lära om Kristus, hvars betydelse för svensk kultur icke kan öfverskattas. Ty därmed åstadkom han ett afgjordt genombrott i de religiösa frågorna.
Vi hafva i det föregående sett, huru föga man vare sig i politiken eller litteraturen berört dessa. Och likvisst är det klart, att tiden i kraft af hela sin liberala riktning äfven i denna punkt skulle haft ett ord att säga. Liberalismen kämpade ju för större politisk och social frihet, och den borde således äfven, om den varit konsekvent, gjort detta på det religiösa området. Det ideal, som där borde föresväfvat densamma, var fullt genomförd religionsfrihet.
Men så hade hittills endast i ringa mån varit fallet. Och detta berodde helt enkelt därpå, att folket i det stora och hela ännu i midten af seklet stod på något så när samma ståndpunkt som vid Uppsala mötes beslut: Det hade en Gud och en tro. Filosofien, som ute på kontinenten sedan århundraden drifvit sitt arga spel och småningom äfven lockat de öfriga vetenskaperna med sig, hade aldrig här hemma odlats med någon större ifver. Den religionsfientliga upplysningstidens läror hade icke nedträngt synnerligen djupt utan endast berört hofvet, aristokratien och poeternas lättsinniga skara, men däremot icke nått ned till folkets massa. Därför hade nyromantiken haft lätt för att utsläta spåren af neologien, och snart blomstrade åter i olika former (schartauanismen o. s. v.) den gammallutherska ortodoxien. Ännu i midten af seklet hade de svenska högskolorna ett öfvervägande teologiskt utseende, och teologien var nästan den enda lärda bana, som gaf säkert bröd. En lärare vid ett universitet kunde, hvilket hans studium för öfrigt var (t. ex. medicin), uppställa sig såsom sökande till ett pastorat eller annat prästerligt ämbete utan särskild examen. Och likaledes se vi, huru landets största snillen, en Tegnér m. fl., osökt sluta sina dagar såsom biskopar.
Icke heller fanns det i Sverige såsom i de flesta euro-
