för tryckfrihet utan intrång af de makthafvande; han fordrade ansvarighet för styrande i alla led såväl inför folkets representanter vid riksdagen som inför den allmänna rättskänslan.
Mycket af det hat, som Aftonbladets uppträdande framkallade och hvilket ännu lefver kvar mångenstädes, berodde naturligen på det påpassliga och närgångna sätt, hvarpå Aftonbladet utöfvade sin kritik. Antingen dess angrepp skedde allvarligt eller humoristiskt, så sved det. Särskildt fick naturligen byråkratien och hofvet sitta emellan. Tidningen kritiserade ständigt och jämt ämbetsmannakårens görande och låtande. Den hade ett öppet öga för det godtyckliga sätt, hvarpå hofämbetsmän eller gamla militärer befordrades till högre platser. Ett annat stående ämne i dess spalter var, hvad den skämtsamt kallade för utdragningsmakten (i motsats till indragningsmakten), och hvarmed den förstod den förmåga som ämbetsverken visade att kunna ligga på målen och den för den större allmänheten obegripliga och långrandiga kanslistil, i hvilken de förkunnade sina utslag. »Man drog ut på allt,» skrifver den. »Den som har en rättegång får i synnerhet erfara detta. Man drar pro primo ut på tiden för honom, och när långt omsider domen faller, så drar man pro secundo ut på meningarne och pro tertio på bokstäfverna» …
Ständiga utfall förekomma mot Brahe och det inflytande, som han utöfvade öfver Karl Johan och mot de många beslut, som fattades i konungens sängkammare i stället för i konseljen. Det var detta som Aftonbladet kallade för att bekämpa favoritsystemet och sidoinflytanden.
Med detta sistnämnda uttryck hafva vi närmat oss till det centrala i tidens politiska strid. Med sidoinflytanden förstod man, att konungen fattade sina beslut ej i konseljen men efter privat rådslagning. Detta var emellertid endast en af de anmärkningar som gjordes mot Karl Johan. Själfva grundfrågan som diskuterades var, såsom termen lydde, ministerstyrelse eller icke ministerstyrelse. Liberalismen häfdade nämligen den uppfattningen, att konungen endast i konseljen, omgifven af sina rådgifvare och i full öfverensstämmelse med grundlagen, hade rättighet att fatta sina beslut. Uppstod mellan riksdagen och dessa ministrar olika åsikter, var det konungens skyldighet att låta dem afgå och ersätta dem med nya, som hade representationens förtroende. Konungens beslut skulle icke heller vara giltigt, om det ej var kontra-
