signeradt af ministern. Karl Johan däremot tolkade regeringsformen på annat sätt. Ofta fattade han beslut endast efter öfverläggning med ett statsråd och ofta lät han ministrarne helt enkelt kontrasignera utan att höra dem (det fanns, som Aftonbladet sade, alltid någon ja-herre i konseljen), och det finnes till och med exempel på, att konungen, trots hela statsrådets afstyrkande, fattat ett beslut, som vunnit laga kraft och således kontrasignerats. Så var t. ex. fallet, då Nerman blef utnämd till justitiekansler. Men därmed var faktiskt konungen enväldig; han styrde allena riket. Utan tvifvel hade regeringen här den formella rätten på sin sida, men liberalismen med sin tolkning den högre rätten. Det var denna fråga, som låg bakom den politiska striden alltsedan 1817 års riksdag och som först fick sin afslutning, då 1840 departementsstyrelse infördes.
Det är icke här platsen att i detalj följa skildringen af Aftonbladets och riksdagsoppositionens strid mot regeringen, hvilken dessutom redan är ypperligt och utförligt tecknad af Wieselgren i hans biografi af Hierta. Här må det vara nog att antyda den väg, på hvilken det slutligen lyckades Aftonbladet att bryta regeringens motstånd.
På grund af Aftonbladets uppträdande blef nämligen de båda viktigaste frågor, kring hvilka den skarpaste striden kom att stå under trettiotalet, frågan om konungen och regeringen voro liktydiga begrepp och frågan om indragningsmakten. Båda blefvo aktuella efter 1834 års riksdag, vid hvilken oppositionen afgått med seger.
Den förra af dessa frågor var af afgörande betydelse för oppositionen och pressen. Ty om konungen i statsrådet och konungen såsom privatperson voro liktydiga begrepp, så måste hvarje klander af en regeringsåtgärd betraktas såsom smädelse af konungen personligen; och då konungens person enligt grundlagen är helig och hans gärningar mot åtal fredade, följaktligen betraktas såsom majestätsbrott. Ingen kritik af regeringens handlingar vare sig i riksdagen eller pressen vore under sådana förhållanden möjlig. Regeringen, i hvilken Rosenblad och Lagerbjelke m. fl. af det gamla enväldets män hade sitt säte, höllo emellertid på denna tolkning. Följaktligen hörde äfven majestätsbrotten till ordningen för dagen. År 1833 anmäldes vid midsommar ett dylikt mot en bonde.
