Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
41
LARS JOHAN HIERTA OCH AFTONBLADET

Aftonbladet påminde därom, att inom ett år fyra eller fem dylika åtal riktats mot personer af underklassen, hvilkas »missfirmande yttranden torde böra sättas mera på oförståndets än på illviljans räkning». Denna gång nedlades äfven åtalet, sedan bonden förklarat, att de inrapporterade vanvördiga orden gällt korna och icke kongen.

Det var emellertid först sedan två af rabulismens mest framskjutna personligheter åtalats för majestätsförbrytelse, som regeringen fann sig föranlåten att glömma sin tolkning af paragrafen.

År 1834 var Aftonbladet ett i regeringskretsar och den högre ämbetsmannavärlden mycket illa anskrifvet blad. Dess verksamhet hade satt spår i riksdagens uppträdande, hvarest nu äfven borgareståndet var afgjordt oppositionellt. Karl Johan kallade redan Aftonbladet »le detestable Aftonblade», och under en debatt på riddarhuset angående den ryktbara 72:a § hade statsrådet, grefve Mörner, utfarit mot den liberala pressen och knutit handen mot den läktare, där tidningsreferenterna sutto. Man ville komma åt Aftonbladet och hejda dess vidare framfart. Och nu erbjöd visserligen icke Aftonbladets redaktör men en af dess medarbetare ett sällsynt tillfälle att statuera ett exempel.

Det var kapten Anders Lindeberg, som blef det första offret. Vid denna tid var han redan en man uppe i fyrtioåren — han var född 1789 — och hade ett ganska omväxlande lif bakom sig. Såsom nyblifven student hade han deltagit i finska kriget och därefter gjort fälttågen i Tyskland och Norge. Efter freden hade han slagit sig på skriftställeri, icke utan en viss framgång, så till vida som han uppmuntrades af Svenska akademien och till och med 1817 erhållit ett andra pris för tragedien Blanka. Dessa hans olika vitterhetsförsök voro emellertid alla skrifna i en förgången tids smak, så att de icke vunno något större erkännande. Dessutom författade han åtskilliga politiska broskyrer, redigt och väl skrifna, men sällan vittnande om större politiskt förstånd; likaledes hade han tidigt idkat publicistisk verksamhet. Så utgaf han från år 1821 Stockholmsposten. Som han uppbar en pension af regeringen, ansågs han för »salierad», men var i själfva verket en uppriktig liberal af en ytterst doktrinär läggning. Pensionen indrogs äfven slutligen, då Lindeberg uppträdt såsom författaren af en historisk tablå »Sverige 1809 och 1832». Efter