Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
70
RABULISTERNA

till en ny styrelse för Sverige. Grundtanken i denna är, att Sverige ej längre skulle hafva en konung utan blifva en republik under en riksföreståndare, och att adeln ej längre skulle vara ärftlig, utan antingen afskaffas eller förvandlas till en ämbetsmannaadel. Följer så hans förslag till representationsförändring, hvilken trots de föregående skarpa radikala förslagen, alltjämt är baserad på ståndsprincipen. Dock finnes endast två kamrar, den ena själfskrifven, utgörande landets rikaste män, den andra baserad på val. Skriftens tredje afdelning innehåller en skildring af tryckfriheten under frihetstiden.

Med majestätsbrottet uppnådde Crusenstolpe höjden af sin popularitet, och han drömde under åren på fästningen ånyo stora drömmar om att spela en politisk roll. Däraf blef emellertid intet. Under hela det följande decenniet var han dock en mycket populär personlighet, känd och uppskattad såsom romanförfattare och i ständig korrespondens med allmänheten genom sina Ställningar och förhållanden, hvilken tidskrift först utkom i tvånglösa häften från 1838—1851 och därefter till 1864 i månadshäften. Den var mycket läst och spridd i vida kretsar öfver hela landet. Ej underligt, ty ämnena voro mångahanda, och aktuella och framställningssättet högeligen kryddadt af den Crusenstolpeska ironien. Men förgäfves skall man i denna långa rad af band söka en skarp och klar belysning af fakta, eller stora idéer framburna med entusiasm. Crusenstolpes genre är öfverallt den personliga och hans synpunkter äro trångbröstade; han hackar ideligen på institutioner och personligheter. Någon upplysningens man är han ingalunda; snarare delar han folkets fördomar och farhågor. Det ligger en mystiker gömd i Crusenstolpe. Han tror på Nemesis divina. I femte brefvet berättar han t. ex., huru redan åtskilliga af de personer, som deltagit i hans fällande, nåtts af Guds straffande hand.[1] Hans egna förslag till praktiska reformer äro ytterst doktrinära och opraktiska — alla mer eller mindre lika hans förslag till representationsreform. Stundom vill man knappast taga honom på allvar. Ett af de temata, som han helst behandlar är t. ex. lyxen. Någonstädes föreslår han, att värden för hvarje större kalas skulle betala en viss summa till

  1. Det är en förunderlig blandning af hat och vidskepelse i dessa sidor. Se Ställningar och Förhållanden V. sid. 27 ff.