44
såväl »revolutionslegendens» som »Napoleonslegendens» förlegade åskådningar har Hjärne här hållit sig lika fri som ifrån det våldsamma anathema, som t. ex. Taine utslungat mot revolutionen, och han har på ett överlägset sätt visat sin av inrotade meningar oförvillade, intuitiva blick för det väsentliga och betydelsefulla i händelseförloppen. Revolutionens stora klang- och jubeldagar få i framställningen träda tillbaka för företeelser sådana som de kyrkopolitiska striderna, och Napoleons hjältegloria förbleknar åtskilligt inför det ljus, som sprides över de verkliga villkoren för hans maktställning, icke minst hans medarbetares, hans bröders, Sieyès', Talleyrands, medverkan vid dess uppbyggande. Boken vimlar av prägnanta karakteristiker och omdömen, såsom då »skräcken» betecknas som »skrämda människors skrämmande tilltag» eller Sieyès som »den sönderfallande revolutionsoligarkiens mästerlots in i den monarkiska hamnen» eller Robespierre såsom görande »mindre intrycket av en politisk ränkmakare än av en hetsande och hetsad sedefiskal».
Universaliteten i Hjärnes läggning har sällan visat sig så starkt, som när han vid jämförelsevis framskriden ålder gjorde Östasiens historia till föremål för sina studier. Utom i några terminers föreläsningar resulterade dessa i den om stor sakkunskap vittnande artikeln Japans
