ning ensidigt driva sin unionspolitiska doktrin, en anklagelse, som framkallade svar från ett par av skolans medlemmar, C. A. Reuterskiöld och Otto Varenius.
En annan yttring av Hjärnes ståndpunkt vid denna tid var en episod, som inträffade på våren 1899. Under en arbetskonflikt i sågverksdistriktet kring Sundsvall, föranledd av att några sågverksägare hade vräkt arbetare, som bildat fackförening, hade en del akademici utfärdat ett upprop, vari protesterades mot föreningsrättens kränkning från arbetsgivarnas sida. Detta väckte en häftig förbittring bland en del norrländska arbetsgivare, och en av deras ledare i striden förklarade sig icke vilja vidare lämna några bidrag till Norrlands nations byggnadsfond. Såsom nationens inspektor kände sig Hjärne i hög grad berörd av detta, han ansåg sig icke kunna kvarstå i denna sin egenskap utan avsade sig demonstrativt inspektoratet. Men samma dag (25 april 1899) höll han ett synnerligen märkligt och uppseendeväckande föredrag, vari han framlade sin uppfattning om den pågående arbetskonflikten och det sociala problemet i allmänhet. Det är, kan man säga, en vidsynt förkunnelse av den sociala rättvisans grundsatser. »Partier — heter det bl. a. — kunna aldrig undvikas ens i det sundaste folkliv… Men det är ett svårt sjukdomstecken, när de klyva samhället horisontelt
