därmed följande instinktiva hat mot västerländsk kultur nu som fordom en oberäknelig faktor, ett hot och en fara för det västerländska Europa. Att Tyskland skulle bli den makt, som i den kommande stora striden främst skulle få mottaga stöten, förutsåg Hjärne redan 1882, men han framhöll också den västerländska solidariteten; den västerländska stat, som då ställde sig på Rysslands sida, skulle göra sig skyldig till »högförräderi mot vår världsdels rättmätigaste intressen».
För Sverige innebar den ryska faran först och främst en allvarlig maning att sörja för sitt försvar men även en varning mot att slita upp sig i inre samhällsstrider eller ofruktbart gräl med unionsbrodern Norge — så kastar den ryska frågan ljus över Hjärnes ståndpunkt även i de inrepolitiska och unionspolitiska striderna. Men samtidigt varnade han — bl. a. i en delvis polemisk diskussion med Sven Hedin 1905 — för en överskattning av faran från öster, för »den storstirrande och blinda skräcken för Rysslands ofantliga övermakt», som varit oss till mycken skada i gångna tider. Särskilt kunde han aldrig, med sin frihet från fatalistiskt och »geopolitiskt» betraktelsesätt, förmå sig att tro på naturnödvändigheten och oemotståndligheten i Rysslands framträngande till haven. För den skäliga förtröstan han sålunda anbefallde kunde han dess-