86
utom hämta stöd av de sjukdomstecken, som han trott sig kunna konstatera i den ryska samhällskroppen, och som måhända kunde båda ett hastigare slut än de flesta anade. Av det rysk-japanska kriget väntade sig Hjärne måhända ett dylikt resultat, men då det uteblev, såg han med stigande ängslan den västerländska världens söndring, särskilt den växande tysk-engelska spänningen, vilken minskade motståndskraften mot ett vare sig tsaristiskt eller revolutionärt Rysslands propaganda. Genom Englands anslutning till Ryssland minskades i hög grad de sympatier Hjärne dittills hyst för detta land, icke minst för dess samhällsinstitutioners skull.
Med världskriget inträdde en situation, vars möjlighet Hjärne så länge förutsett. Det faller av sig självt, att det ryska problemet för Hjärne var det väsentligaste, liksom också att han med sina sympatier följde centralmakternas kamp, vari han såg ett motstycke, fast i större skala, till våra karolinska förfäders bragder i Östeuropa. Vad Sverige beträffar, stod det från början klart för honom, att vi under inga förhållanden skulle låta tvinga oss att gå med Ryssland mot Tyskland, vilket vore »den upp- och nedvända världen, ett uppenbart självmord». Då emellertid Tyskland genom den belgiska invasionen ådagalagt, att det icke betraktade kriget mot Ryssland som huvudsaken, befriades Sverige en-
