ligt Hjärnes mening från skyldigheten eller risken att indragas i kriget på Tysklands sida. Till de s. k. aktivisterna hörde Hjärne sålunda icke, om han också i själ och hjärta hade mera sympatier för dem än för »salongspacifismens chauvinister, avväpningens vikingar eller jämmerlåtens amazoner».
I ryska revolutionen fick Hjärne se en annan av sina »spådomar» besannad. Till »bolsjevikgåtan» drogs hans historiska granskarblick med mäktig kraft, och han brukade ofta under sina sista år uttala den önskan, att han varit ung ännu, för att få bevittna, huru allt detta månde utveckla sig. Det är betecknande, att en bok om ryska revolutionen var det sista han läste kvällen innan han dog.
Ett annat genom den stora omstörtningen i öster aktualiserat problem, som låg Hjärne mycket om hjärtat, var det finländska. För Hjärne, med hans historiskt orienterade åskådning, var Finland, alldeles oberoende av etnografiska skiljelinjer, alltjämt en del av det gamla svenska riket, och ett endräktigt samarbete mellan de båda nu skilda riksdelarna, till värn för gemensamt kulturarv, var icke blott den naturliga konsekvensen av vår historia utan även ett oeftergivligt villkor för de båda rikenas framtida trygghet. Att kasta in Ålandsfrågan som ett söndringsämne, än mer att draga det inför utomstående
