10
II.
Den stad han kom till följande morgon var så stor, att Törres stannade mållös af häpnad, då han steg ut ur järnvägskupén.
En sådan mängd höga, dyrbara hus hade han icke kunnat tänka sig, huru mycket han än hade hört och själf tänkt efter.
Utan att egna någon uppmärksamhet åt några gossar, som erbjödo sig att bära, — han hade ju ingen packning — gick han långsamt inåt staden, utan att med en min förråda huru öfverväldigad han var.
Men plötsligt kom det någonting nytt emot honom. Det var en fin ung dam, snörd och utstofferad, med spetsiga små kängor och en stor hatt i nacken. Förrän han själf viste af det, tog han mössan af sig, likasom för prästen, och den unga damen rodnade, men kunde likväl icke låta bli att småle helt belåtet.
Det var ändå icke hennes skönhet, ty Törres hade knapt sett hennes ansikte, det var icke häller dyrbarheten i hennes dräkt, utan fasonen! Att man kunde få ett kvinnofolk att se så ut, det tykte han var ett riktigt mästervärk. Törres hade nog sett kvinfolk förut, men om någonting sådant hade han aldrig haft en aning. Och för hvarje ung dam kan sedan mötte spratt han till och spärrade upp ögonen, men ingen tyktes honom sådan som den första, och han tog icke mera mössan af sig.
Före middagen var Törres så hemmastadd i staden, att han viste hvar folk mest uppehöllo sig.
