De små, trånga gatorna hade han snart fått nog af, men hufvudgatorna, där husen voro af sten, med de ofantliga fönstren med en enda glasruta, hvilken var så genomskinlig som den klara luften och likväl så präktig att spegla sig i, där vandrade Törres i timtal.
Stadens finaste butik var den Brandtska. Det var där damerna handlade, där fans profningsrum och syatelier. Men sedan gammalt fans där också kaffe, te och cigarrer, hvilka varor voro utstälda i ett särskildt fönster, behängdt med draperier och gardiner.
Den mest trafikerade gatan i staden vidgades just utanför Brandts butik, och ditåt vette tre stora fönster utom glasdörren. Där gick Törres af och an och studerade hela dagen. Han försökte att värdera varorna, men ganska få prislappar voro synliga, och icke ens dem förstod han. Spetsar och gardintyg uppskattade han lika lågt, men sammeten trodde han var värd hela världens guld.
Brandts närmaste granne var Cornelius Knudsen. Deras hus stodo sida vid sida, men Knudsen hade bara ett fönster åt hufvudgatan. Resten af det stora huset låg mot en smal bigata och slutade nere vid stranden med magasiner och upplagsplatser.
Denna affär sköttes af Cornelius Knudsens unga enka, medan den stora Brandtska butiken innehades af gamle Brandts svärson Gustaf Kröger.
I Cornelius Knudsens ena fönster mot gatan syntes en blandning af alt det som fans hos Brandt och litet till. Törres upptäkte emellertid
