130
och fin för henne. Men hon besökte honom i hans nya bostad, då hon hade ledigt på söndagen; och hon hade anförtrott åt honom sina sparpenningar.
Det kom icke till någon brytning emellan de båda väninnorna Julie Kröger och fru Steiner.
Den stämning, hvari fru Steiner hade råkat under balen, fick ännu mera öfverhand genom det obehagliga slutet på festen. Hon betraktade nu sällskapet i denna småstad såsom någonting rent af löjligt, hvarest hon kastade bort både sig själf och sin konst.
Det hade visserligen funnits en tid, då hon hade förklarat att hon hällre ville bo ute i hafsbandet än utsätta sig för att öfveralt sammanträffa med sin motbjudande make. Men nu var det annorlunda. Med hennes längtan efter hufvudstaden och det glada lifvet bland konstnärer och begåfvade unge män, där hon och hennes man hade varit hemmastadda, föreföll det henne nu riktigt inskränkt att undfly ett möjligt sammanträffande med en man, med hvilken hon ju icke hade någonting att göra, − utom att han underhöll henne.
Hon var den kränkta och hon hade kämpat för sedligheten; alla måste ja känna sympati för henne. Om hon i ett sällskap råkade herr Steiner, skulle det icke nu mera förbrylla henne.
Hon ville framdeles lefva med. Just det pikanta i sin ställning skulle hon draga nytta af, — en kvinna, som kände männen i grund. Här i småstaden hade hon ofta märkt att männen ansågo henne såsom en, som hade slutfört sitt värf i lifvet; likasom om de hade väntat att hon skulle
