160
XV.
Dagen förut, således om fredagen, både Törres Wold gått tidigt hem från butiken. Fru Knudsen hade inbjudit honom att äta kvällsvard med henne och pastor Opstad. Han hade tackat utan att tänka efter, och sedan gått hem.
Han satt med en hel hop papper framför sig och hans händer darrade, då han rörde vid något; och då det klappade på yttre dörren, rykte han till och bleknade.
Men innan han gick för att öppna, antog han framför spegeln en lugnare min och sade till och med halfhögt för sig själf:
— Jag tänkte nog att det inte skulle räcka sju år!
Den som kom var Anton Jessen, blek och upprörd. Han kastade sig i soffan och utbrast:
— Nu går det inte mera.
Törres såg upp utan förvåning, utan att göra någon fråga, och betraktade helt kallt sin gäst.
— Jag hade så säkert räknat på dig, — sade Jessen och slog ner ögonen.
Törres rykte på axlarne och började åter bläddra i sina papper. Anton Jessen greps af ett begär att motsäga honom. Han tykte att Törres var skyldig att hjälpa, han kunde icke säga hvarför; han viste att han icke mera hade någonting att lämna såsom pant eller säkerhet, men det föreföll honom dock som om han hade bjudit någon ersättning för hjälpen, ehuru han icke kunde säga hvad det var. Både gammalt och nytt agg vaknade hos honom, medan han oafvändt stirrade på
