den store solide mannen vid lampan med alla de fördömda pappren framför sig.
— Vill du inte hjälpa oss? — utbrast han plötsligt.
— Jo, efteråt, — svarade Torres helt lugnt.
— Efteråt . . . efteråt! . . . Tack skall du ha! — mumlade Jessen och gick nervöst af och an i rummet. Han tänkte på ruin och skam och på sin lilla hustru, som viste hvar han var och hvad det gälde, och som nu satt darrande och väntade.
— Det fins andra, för hvilka det är värre än för dig, Jessen, — sade Törres. — Här ha vi nu först borgesförbindelsen.
— Som du har fått. Du har minsann säkerhet nog skulle jag tro.
— Jag hoppas det, — svarade Törres. — Men man kan inte veta huru det går när konkurserna begynna.
— Blir det flere? — frågade Jessen ifrigt.
— Jag vet inte om vi, om fru Knudsen kan reda sig.
— Men kära du, det är ju en obetydlighet. . . .
— Ja, litet hit och litet dit! . . . om bankerna först bli uppskrämda genom en konkurs, så. . . . Dessutom komma alla Brandtska växlar, på hvilka vi stå.
— Gustaf Kröger också! — utbrast Jessen nästan med förtjusning.
— Jag kan inte veta någonting, — sade Törres och bläddrade i sina papper, men det förefaller mig som om. . . .
Anton Jessen hörde icke mera på honom,
