162
utan tänkte på andra saker. Hans fall skulle få ett helt annat utseende, då det skedde i förening med stora, ansedda hus. Hans små summor skulle uppslukas af de stora, och i skydd af den allmänna bestörtningen öfver sådana firmor som den gamla Brandtska och Cornelius Knudsen skulle han kunna genomföra sin lilla konkurs och kanske komma lätt ifrån altsammans.
— Men det är ju en hel rad, — sade han.
— Det är en kris, — svarade Törres med bankodirektörens röst.
— En kris? . . . Ja, det är det värkligen, — inföll Anton Jessen nästan gladt, och skyndade direkte hem till sin lilla hustru med detta dyrbara ord, som nästan var bättre än hjälp.
Törres satt ännu en stund vid sina papper, förrän han gick till fru Knudsen, och då han redan hade fått paletån på sig, måste han gå tillbaka till skänken för att taga sig ett stort glas konjak. I hela den långa plan, hvars lösning nu stod för dörren, fans det blott en mörk punkt. Åt alt det andra gladde han sig uppriktigt, men fru Knudsen. . . . !
När han tänkte så långt, brukade han föreställa sig framtiden så att han, då han hade fått alt det andra ordnadt enligt sin plan, skulle gå till fru Knudsen och på ett eller annat sätt göra någonting för henne. Om han tänkte på att gifta sig med henne, så var det omöjligt nu då hon hade gjort konkurs, och om han tänkte på att ge henne pengar, så var det ännu omöjligare, ty det skulle endast väcka misstankar och ge anledning
