Sida:Jakob.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
163

till prat. Men han tänkte ändå alltid att han skulle göra någonting.

Medan han långsamt närmade sig hennes hus, satt pastor Opstad redan inbegripen i ifrigt samspråk med den unga enkan; och då Törres trädde in och såg dem tillsammans, slog den tanken honom att han tidigare borde ha fört dem tillsammans. Nu var det för sent, det viste han med den kännedom han hade om sin vän.

— Och det går fortfarande bra för herr Jessen? — frågade prästen såsom en fortsättning af samtalet.

— Det tror jag nog, — svarade fru Knudsen; åtminstone hoppas jag det.

— Och han är ändå en konkurrent?

— Vi äro alla konkurrenter och ändå goda vänner, inte sant, herr Wold? Vi hjälpa lilla Jessen att konkurrera så godt vi kunna.

— Man skall inte hjälpa någon mer än man kan, till och med om det är en konkurrent, — svarade Törres.

— Ni har rätt i det, — svarade fru Knudsen och gick in i matsalen. De hade bara väntat på Törres.

Han kände sig en stund villrådig. Skulle han försöka i ett vittnes närvaro låtsa vara den försiktige, som alltid hade varnat? Det vore ju löjligt sent; i morgon skulle Anton Jessens växlar protesteras, och i måndag skulle konkursen vara känd.

Så slog han om till skämt och narrade de andra att skratta hela kvällen.

Men han gick till sängs med en ovanlig känsla