164
af beklämning, och det var honom icke möjligt att bli af med minnet af den första natten i fru Knudsens hus, då han gömde de första tio öre han hade tagit. —
Den egentliga direktionen, som hade lön i Christensens bank, bestod af tre herrar: Christensen själf, som var chef för det hela, konsul With, som af goda vänner hade blifvit förhjälpt till denna plats, sedan han hade förlorat sin hustrus förmögenhet vid Carsten Lövdals stora konkurs, och Törres Wold, som nyligen hade svingat sig upp till direktör efter att i flere års tid ha varit suppleant.
Under den korta tid han hade varit med, hade bankchefen blifvit ännu mera styrkt i sin tro på denna unga kraftsduglighet i småsaker. Men då det gälde större och viktigare affärer, ansåg han icke Törres Wold svårare att kufva än konsul With, som hade honom att tacka för platsen och var alldeles bruten.
Han lät därför sina båda kolleger vänta en stund i direktionsrummet, innan han trädde in med en bundt växlar i handen.
— Såsom herrarne kanske veta, ser det ut såsom om firman Anton Jessen hade svårt att reda sig.
— Hans växlar ha väl i dag blifvit protesterade? — frågade Törres.
— Nej, det ha de inte; det var så små belopp; . . . här äro de; . . . jag har hela tiden väntat på bud från Jessen.
— Solen har emellertid gått ner, — sade konsul With och såg på sitt ur.
