Men om herr bankodirektören och grosshandlaren T. Wold sade man icke längre några kvickheter. Det ansågs ytterst smaklöst, om någon gjorde en hänsyftning på „fru Knudsens penninglåda.“ Det måste ha gått vida mera storartadt till för att samla en sådan rikedom på några få år, det var en orsak till att beundra en sådan self-made man och Guds välsignelse.
Såsom det nu stod till med honom var han i stånd att göra sitt lilla samhälle all den skada, som härflyter af att en hänsynslös och lysten kapitalist beherskar både bank och kredit. Hans ögon voro ständigt på spaning och där det fans en skilling att förtjäna, högg han klorna i den och fördref alt smått folk från bytet. Om en liten affär hade börjat blomstra, lade han genast hinder för krediten, förtalade innehafvaren för de utländska firmor, med hvilka han stod i förbindelse, öfvertog själf förbindelsen och utträngde dess ursprunglige innehafvare. Öfveralt var han tillstädes, långt utom sin egen affär, i fartygshandel och i alla möjliga spekulationer. Han försmådde icke två kronor, om han kunde taga dem ifrån en annan.
Därför blef han dyrkad som en Moloch, till och med mera än bankchefen, ty sådan hade denne aldrig varit. Alla köpmän bugade sig för honom och kröpo in i sina smyghål med sina köttstycken, samt vågade knapt annonsera, af fruktan för att den store mannen skulle ana att de hade någon omsättning och taga maten ur munnen på dem.
Och därför blef han också vald till alt möjligt i kommunen, i alla föreningar och företag.
