„Arbetarenes ring“, och att salen stod tom. Och följande morgon återstod det icke annat af den praktfulla ringen än de båda ädelstenarne Simon Varhoug och Halvor Röidevaag, berättade samma tidning.
Sedan blef Törres Wold vald med stor majoritet.
I början ångrade han sig och kände sig mycket illa till mods. Han trodde länge att de drefvo med honom.
En känsla, lik den han i sin ungdom hade känt inför klyftan i samhället, oroade honom bland dessa allvarliga män, hvilka disputerade om mångt och mycket, som han icke förstod.
Men efterhand, då han gjorde förfrågningar om dessa män med de stora orden och de modiga minerna, fick han veta att de voro fattiga, den ena fattigare än den andra, . . . ha! . . . utfattiga allesamman! Ha, ha, ha! Hvad brydde han sig då om deras rullande r-r och tjocka nackar! Ett par tre rike män funnos där; han banade sig väg till dem, gjorde bekantskap med flere dylika i staden och nådde långt i sällskapslifvet utan att ramla ner.
Under själfva sammanträdena hade han ofantligt ledsamt; men ute i korridorerna, i trapporna, ända nerifrån de murade källarene upp till läktarena tykte han om att färdas. Att på eftermiddagen, då alt var upplyst och hela huset uppvärmdt, vandra ljudlöst på de mjuka mattorna från korridor till korridor, förbi bugande vaktmästare, in i ett rum, sitta en stund i en bekväm länstol, vederkvicka sig i restaurationen, visa sig en stund
