180
på ett ställe och sedan åter bege sig ut på vandring, och alt detta i medvetandet om att han fick penningar för det! — det var ett stort nöje för Törres Wold.
Och dessa bönder, som han träffade, men som han i egenskap af grosshandlare i en stad höll på ett visst afstånd ifrån sig, — huru väl förstod han icke, han som kände deras hemlif, att de hällre skulle sälja sin själs salighet än försaka det bekväma lifvet i detta palats.
Han kände sig isynnerhet lugn efter det han hade hållit sitt tal.
Han hade fått idén därtill af pastor Opstad och väntade endast på ett lägligt tillfälle att rycka fram därmed. En förmiddag, då både salen och läktaren voro fullbesatta, reste han sig under en debatt i någon skolfråga och sade att han för sin del stod helt och hållet på barnatrons grund. Han viste visserligen att man nuförtiden icke borde säga sådant, om man ville bli ansedd såsom en bildad man, en framåtskridandets man; men han sade det ändå rent ut, ty han var en enkel och rättfram människa, utgången ur folkets djupa led. Ja, det var honom kärt att i denna sal få bekänna att han icke hade kommit längre än till den ödmjuka barnatrons fasta grund, och han ville bedja Gud att han häller aldrig måtte komma längre.
Hans tal väkte uppmärksamhet, därför att det lät så frimodigt, och man förvånade sig öfver att den unge mannen, som så hastigt hade samlat en förmögenhet, samtidigt kunde sysselsätta sig så mycket med religiösa frågor. Och fastän han
