aldrig sade mera, räknades han därefter till de bästa krafterna på tronens och kyrkans sida.
Hemma i den lilla staden blinkade högerpartiet åt pastor Opstad och trykte med värme hans hand.
Vänstern fick stå med lång näsa och svor, såsom vanligt öfver att också han hade svikit den.
Men Simon Varhoug hviskade åt sin vän Halvor Röidevaag:
— Hvad sade jag? . . . Den mannen hafver djäfvulen!
Men det största uppseendet väkte dock en notis med anspråk på tillförlitlighet i hufvudstadens tidning om att stortingsmannen, grosshandlaren och bankodirektören T. Wold med det första skulle bli utnämd till riddare af St. Olafsorden. Denna underrättelse gjorde ett alldeles öfverväldigande intryck.
Till och med de, som brukade tala öfvermodigt om dessa grannlåter, blefvo eftertänksamma. Kvinnorna sågo från sidan på sina män och tänkte: någonting sådant får du aldrig! Ja, till och med de minst betydande och oansenligaste invånarene i staden satte sig allena, eller man och hustru vid sina barns sängar för att grubbla däröfver att en man, om hvilken alla viste att han icke hade gjort annat än ondt åt andra i hela sitt lif, skulle dragas fram och röna utmärkelse.
Tänk att denna mängd penningar, samlade genom idel oredlighet och orättvisa, redan hade hunnit göra intryck i Stockholm! Det förvånade dem, och de började undra om det inte i själfva värket var lönlöst för dem själfva och orätt mot
