Sida:Jane Eyre (sv).djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
5
jane eyre.

Sibirien, Spetzbergen, Nova Zembla, Island, Grönland, tillika med »det breda bältet af den arktiska zonen och dessa dystra regioner, der lifvet upphör och allt liknar en öken — detta eviga förvaringsrum för is och snö, hvarest fasta isfält, alstrade af hundrade vintrar och här och der upptornade till alplika höjder, omgifva polen oeh i mångdubblad grad öka en köld, som äfven dessförutan skulle vara nästan outhärdlig.» Om dessa i dödens hvita svepning evigt höljda änder bildade jag mig en egen föreställning — dunkel och sväfvande, lik alla de halft uppfattade, orediga begrepp, som genomkorsa barnens hjernor, men dock i högsta grad liflig och uttrycksfull. Orden i denna inledning förbundo sig med de bifogade teckningarna och gåfvo en egen betydelse åt den i ett brusande, vildt skummande haf ensamt stående klippan; åt den sönderslagna, på en öde kust strandade båten; åt den kalla, spöklika månen, som genom ett galler af moln skådade ned på ett i detta ögonblick sjunkande skepp.

Jag kan icke beskrifva hvilken stämning hvilade öfver den stilla, ensamma kyrkogården med dess med inskrift försedda grafvård, dess gallerport, dess tvenne träd, den låga och af den ramlade muren begränsade horisonten samt den nyss uppgångna halfmånen, som betecknade den sent framskridna timmen.

De båda i det stilla, glaslika hafvet ankrade skeppen förekommo mig som tvenne hemska spökgestalter.

Den lede frestaren, hjelpande tjufven att taga på sig sin packning, skyndade jag hastigt förbi, såsom ett föremål för fruktan och förskräckelse; och på samma sätt gjorde jag med det högt på en klippspets lägrade svarta, behornade väsende som bespejade en på afstånd synlig menniskomassa, samlad omkring en galge.

Hvar och en af dessa taflor berättade sin egen historia, ofta hemlighetsfull och ofattlig för mitt outvecklade förstånd, men dock alltid i högsta grad fängslande och intressant — lika rik på intresse, som de historier hvilka Bessie stundom plägade berätta om vinteraftnarna, då hon någon gång händelsevis var vid godt lynne. Vid dylika tillfällen brukade hon nemligen bära in strykbrädet och ställa det framför kaminen i barnkammaren, lät oss derefter taga plats omkring det och tillfredsstälde sedan, under det hon strök