Sida:Jane Eyre (sv).djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
140
jane eyre.

glädtigt sorl af röster, bland hvilka jag tyckte mig urskilja Adèles stämma, förrän dörrarna tillslötos.

Jag skyndade till mrs Fairfax’s rum; äfven der var en brasa tänd, men intet ljus, och ingen mrs Fairfax syntes till. I dess ställe såg jag en stor svart och hvit långhårig hund, helt allena, sittande upprätt på mattan och med stort allvar betraktande elden; den var ända till fullkomlig illusion lik den Gytrash, som jag sett på vägen, så att jag ofrivilligt ropade: »Pilot!» hvarpå hunden strax kom fram till mig och vädrade på mig. Jag smekte honom, och han besvarade mina smekningar med att hvifta med sin stora svans. Men han såg alltför spöklik ut att vara allena med, och ej heller visste jag hvarifrån han kom. Jag ringde derföre för att få in ljus och på samma gång underrätta mig om den främmande gästen. Lea inträdde.

»Hvems är den här hunden?»

»Han kom med herrn.»

»Med hvem?»

»Med herrn — mr Rochester — han har just nyss anländt.»

»Jaså! Och är mrs Fairfax nere hos honom?»

»Ja, och miss Adèle också. De äro nere i matsalen, och John har farit för att hemta en fältskär, ty det har händt herrn en olycka. Hästen snafvade nemligen och föll omkull, och i fallet vrickade herrn sin fot.»

»Var det månne på vägen till Hay, som hästen föll?»

»Ja, just på sluttningen af backen; han halkade på isen.»

»Verkligen? Tag nu in ljus, Lea.»

Lea återvände snart, åtföljd af mrs Fairfax, som bekräftade nyheterna för mig och tillade att fältskären, mr Carter, nu hade anländt och var inne hos mr Rochester. Derefter skyndade hon åter ut för att gifva befallning om thé, och jag gick upp till mig för att taga af mig mina öfverplagg.